Nostalgi motvikt
till dagens mörker
Ledare. I en tid av orosäkerhet och förändring ger det förflutna oss en känsla av trygghet. Att värna det som bygger upp, inspirerar och gläder våra sinnen är viktiga byggstenar för att bibehålla ett gott samhälle.
Våren 1964 samlades en stor del av svenska folket varje lördag för att se den älskade tv-serien Vi på Saltkråkan.
Foto: Arne Schweitz / Expressen / TT
Att vår värld är fylld av grymma och mörka händelser behöver vi inte påminnas om. Därför är det inte förvånande att vi med jämna mellanrum drömmer oss tillbaka till gångna tider, söker oss till nostalgier i filmer, böcker och annan media. I början av 1960-talet, då världen var mitt inne i det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen och hotades av ett möjligt kärnvapenkrig, och när USA:s president John F Kennedy mördades på öppen gata, sökte sig många till det trygga, beprövade, vackra. En majoritet av svenska folket samlades exempelvis på lördagarna våren 1964 till den hyllade tv-serien Vi på Saltkråkan. Handlingen kretsar kring några familjer och deras barn på en fiktiv skärgårdsö utanför Stockholm.
Den populära barnboksförfattaren Astrid Lindgren skrev boken som veckorna efter lanseringen av tv-serien såldes i 120 000 exemplar. Nu görs en nyinspelning av tv-serien, som har premiär nästa år. Och i dagarna skriver tre av de stora dagstidningarna recensioner om boken ”Den rätta knycken” kring fenomenet Vi på Saltkråkan.
Rivningsraseriet i svenska kommuner pågick som bäst under 1960-talet. Vårt lands politiker gjorde mycket för att städa bort den gamla, trygga Sverige med rödmålade stugor och en landsbygd med råmande kor. I musikvärlden sjöng lite senare Anna Lena Löfgren om ”Lyckliga gatan” och 15-åriga Lena Andersson ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”.
Vad är det som gör att vi blir nostalgiska, samlar gamla familjebilder i våra mobiltelefoner och på olika sätt vill arkivera gångna tider?
När Vi på Saltkråkan blev en tv-succé hade vi en enda tv-kanal, som enbart visade program i svartvitt. Radio- och tv-underhållaren Lennart Hyland fängslade svenskarna med Hylands Hörna i denna enda kanal. Den mediala tryggheten som tv förmedlade, samlade på ett märkligt sätt en stor del av svenska folket.
Vi behöver de svunna tiderna, de klassiska miljöerna, förmedlade av historien och exempelvis turistnäringen. Det blir en motvikt till allt dystert och nedbrytande. Böcker av klassiska författare, musik och filmer bidrar till denna motkraft.
Utveckligen kan inte stanna, men vi kan ändå välja var vi lägger betoningen för att vi ska må bra fysiskt, psykiskt och andligt.
Men vi behöver fundera lite djupare. Vad gör vi för att bevara det trygga, vackra, roande och vilsamma i en tid som på många sätt blivit så brutal? Lösningen är inte att säga att det aldrig går, att vi måste följa med tidens strömningar.
Vi behöver fundera över och, ännu mer för vårt själslivs välbefinnande, grundlägga det som är vackert, varmt, uppmuntrande, vilsamt. En del uppfattar det som verklighetsflykt, men så behöver det inte vara.
Håll fast vid det som bygger upp, inspirerar, gläder våra sinnen. Det är viktiga byggstenar för att bibehålla ett gott samhälle. Vårt språk behöver skyddas från det vulgära, hårt provocerande och nedbrytande. En del skulle kalla det kulturfientligt och att vi på så sätt försöker styra den fria konsten. Men varför denna rädsla?
Hur kommer det sig att så många människor lockas till naturupplevelser, mötet med den oerhörda variationen i färger, ljud, lukter och smaker i naturen? Vårt själsliv behöver det för att vi ska må bra, för att kunna möta de accelererande psykiska sjukdomarna, behålla en trygghet på gator och torg, i skola och hem. Av det skälet behöver vi aktivt fundera över vilka beståndsdelar bibehåller denna trygghet?
Nymodigheter vill ofta kasta ut allt det gamla, vackra, beprövade. Vi behöver värna ett varmt och gott samhälle. Utveckligen kan inte stanna, men vi kan ändå välja var vi lägger betoningen för att vi ska må bra fysiskt, psykiskt och andligt.
