Fel att tillämpa Paulus ord
på homosexuella trossyskon

Innan jag går i svaromål på Peter Wessbergs inlägg vill jag än en gång uttrycka min tacksamhet för hans goda och vänliga samtalston. Det gör det möjligt att i broderlig anda dryfta teologiska frågor.

Nu har Peter i sitt senaste inlägg fokuserat på två saker: tolkning av text, samt att se om vår undervisning ger god frukt. Vi är överens om att man ska sätta in bibeltexter i sitt historiska sammanhang. Det är precis vad jag har försökt göra. Jag menar att Paulus beskriver de avarter som han mötte på sina resor i den romerska världen. Där förekom bland andra perversiteter att män våldförde sig på manliga slavar. Att Paulus åsyftade dem är en rimlig tanke och inte ett ”långt led utan stöd i skriften”. Den reflektionen förstärks hos mig när Peter Wessberg citerar Första Korintierbrevet 6:

”Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike.” 

Där nämner Paulus ”de som utövar homosexualitet” för att sen säga ”de som låter sig utnyttjas för sådant.” Detta är en smärtsam men träffsäker beskrivning av de förnedrande handlingar som romerska medborgare kunde utsätta sina slavar för på den tiden. Så med rätta slår Paulus tydligt fast att sådant ”strider mot den sunda läran” (1 Timoteusbrevet 1:10). Det handlar ju om att kränka och utnyttja människor för sina egna syften och lustar. 

Men att använda dessa bibelord för att beskriva våra homosexuella trossyskon, det menar jag är att förvränga Paulus ord. Det kan inte vara rätt att tolka de orden till att gälla de vänner som gått i våra söndagsskolor, som älskar Jesus och vill leva ett stilla och värdigt liv. 

De vill inte sammankopplas med orgier och promiskuitet. Vissa väljer celibat. De är värda all min respekt och beundran. Men de flesta av mina vänner säger sig inte ha fått den ”nådegåvan”. Vad är då vårt råd till dem? Påtvingad livslång avhållsamhet? Ska vi neka dem att lova sin livskamrat trohet och trofasthet i lust och nöd, med motiveringen att detta är ett privilegium som enbart är reserverat för heterosexuella? Är det en synd om homosexuella människor vill ge samma trohetslöfte till varandra? Vilka kärleks och ömhetsbetygelser de sen vill visa varandra lämnar åtminstone jag till deras egna samveten att bedöma. Jag litar på att de som alla andra trossyskon vill leva ett liv som är värdigt Kristi evangelium. 

”För mig är Guds ord heligt och dess budskap om evigheten och Guds rike en realitet.” Så avslutar Peter Wessberg sitt inlägg och jag stämmer helhjärtat in i hans bekännelse. Det är också därför jag bävar inför att möta Livets Herre med vetskap om att min förkunnelse, som var ämnad att ge liv i stället har släckt liv. 

De allra flesta av mina homosexuella trossyskon har berättat att de stundvis övervägt självmord som den slutliga lösningen på sitt problem. Detta är inte bara en subjektiv iakttagelse. I en undersökning 2018 där man intervjuat mer än 20 000 studenter kommer man fram med fakta att ”ju högre homosexuella studenter värderar religionen, desto större risk är det för självmordstankar och självmordsförsök än bland heterosexuella”. Så jag ställer frågan igen: ”Är sådant en god frukt av vår undervisning?”