Sjukdom – vems fel är det?
Helmner direkt. Det är bekvämt att kunna peka ut en syndabock. Det befriar oss från ansvar att hjälpa och visa medkänsla. Vi får se upp så att inte sådant tänkande vinner insteg i våra församlingar, varnar Ingemar Helmner, som skriver om sjukdom och helande.
Istället för att kasta skuldbördor över den hjälpsökande blinde mannen säger Jesus att han är utvald för att få förhärliga Gud. Och undret sker! Hans ögon öppnas! berättar Ingemar Helmner.
Vilken sorg det måste ha varit då föräldrarna insåg att det nyförlösta lilla barnet inte kunde se. Så svårt handikappad från första stund! Istället för att fascineras av allt runt omkring – bara mörker.
Eftersom detta hände för tvåtusen år sedan fanns det inte mycket samhället kunde erbjuda av stöd och hjälp. Den lille pojken var hänvisad till sin familj. Mammas arbetsdagar var säkert långa, bördan och ansvaret var blytungt dygnets alla timmar, år efter år.
Det riktigt obehagliga var att ett tämligen vedertaget religiöst tänkande gick ut på att leta efter en syndabock – någon att ge skulden för pojkens lidande.
När den blindfödde sonen möter Jesus är han en vuxen man. Och det är nedslående att se hur sökandet efter en förklaring till lidandet gör att lärjungarnas första kommentar lyder: ”Är det han eller hans föräldrar som har syndat ...” Kan någon ana vilka piskrapp detta måste innebära djupt in i själen hos en älskande mor och far? Och vad har liknande uttalanden gjort med den handikappade sonen?
Jesus är mycket tydlig då han tar avstånd från deras sätt att misskreditera stackars människor som lidit svårt i så många år. Istället för att kasta skuldbördor över den hjälpsökande säger han att sonen är utvald för att få förhärliga Gud. Och undret sker! Hans ögon öppnas!
Det skamliga är att då han sedan berättar om sitt livsförvandlande Jesusmöte vill inte de religiösa ledarna höra. Istället försöker de ljuga ihop en historia om att den som påstår sig blivit helad är en helt annan person. Och de stackars föräldrarna är så rädda för att bli utfrysta ur gemenskapen i synagogan att de inte vågar säga ett knyst.
Men, tänk efter lite! Hur skulle det kunna vara sonens orättfärdighet som gjort honom blind? Syndade han medan han formades i sin mammas inre? Och tror någon på allvar att barnet skulle straffas till livslångt lidande för något föräldrarna gjort? Vems fel är det?
Det är bekvämt att kunna peka ut en syndabock. Det befriar oss från ansvar att hjälpa och visa medkänsla. Vi får se upp så att inte sådant tänkande vinner insteg i våra församlingar. Om vi kategoriskt slår fast att ingen troende behöver vara sjuk är vi snuddande nära att dela ut skuldbördor. Vad kan det vara för hemlig synd som hindrar bönesvaret?
Jag har en hel rad böcker i mitt bibliotek som berör detta område. De är alla skrivna av kända predikanter. Mycket är tänkvärt och bra. De nämner om oförsonlighet, bitterhet och mycket annat som hindrar oss från att ta emot Guds hjälp. Man menar säkert att ge själavård och hjälp – men frågan är hur det känns att få en sådan bok i sin hand då bönesvaret uteblivit. Egentligen är det ditt eget fel! Ingen risk att den frimodige predikanten tar någon skuld på sig. Om inte undret sker beror det på den hjälpsökande!
Boken, som radar upp alla hinder och förklaringar till varför jag fortsätter att vara sjuk, blir ett slags vitbok som friar förebedjaren från ansvar. Det öppnar också för själavård som går ut på att gräva i det förflutna, ofta flera generationer tillbaka. Och ångestfylld självrannsakan istället för trygghet i mitt barnaskap hos Gud.
Vår kropp är, här i tiden, underställd förgängelsens lagar. Vi är kallade att be för de sjuka. Och gång på gång får vi se hur Gud griper in. Alla som läser det här vet dock att det finns miljoner kristna som kämpar med sjukdom. På detta område har vi antagligen alla obesvarade frågor ...
Vi kommer tillbaka till sjukdom och helande nästa vecka.