”Nu får vi chansen
att berätta vår historia”

På Frälsningsarméns Kvinnocenter i Akalla får kvinnor hjälp att erövra egenmakten och hävda sina rättigheter. Tillsammans med flera samarbetspartners arbetar man för att tillgodose kvinnornas basbehov, främja fysisk/psykisk hälsa och erbjuda ett meningsfullt sammanhang, enligt Frälsningsarmén själva. 

– Vi är ett socialt rättighetscenter som har funnits i Akalla utanför Stockholm i nästan 30 år. Det har alltid varit ett center som tagit emot människor med olika behov och som lever i utsatthet, förklarar Karin Asplund som är verksamhetschef. 

– Under senaste åren har man arbetat väldigt mycket med asylsökande kvinnor. Men nu har vi en ganska bred benämning på vår målgrupp, vi talar om kvinnor med migrationserfarenhet som lever i någon typ av utanförskap eller i utsatthet.

Ökad psykisk ohälsa

Hon berättar hur många i personalgruppen såg en ökad psykisk ohälsa hos kvinnorna som besökte centret.

– Många av dem som kommer är av förklarliga skäl nedstämda eller mår inte toppen. Det är så klart symptomatiskt med att vara i någon form av utsatthet eller utanförskap.

– I vår dagliga, öppna verksamhet har vi samhällsinformation, rättighetsinformation, vi håller dörrarna öppna för stödsamtal och vi har gemenskap i olika former. Verksamheten är en trygg plats, ett sammanhang som ger kunskap och stöd. Men just det här att man såg att den psykiska ohälsan ökade, det var något man hade reagerat på.

Karin berättar hur man genom Länsstyrelsen får något som kallas TIA-medel – tidiga insatser för asylsökande. 

– Jag formulerade en ansökan till ett projekt som vi kallade ”Här och nu”. Det handlar egentligen om att kunna se över sin livsssituation, hur illa det än är, och bara vara här och nu, att kunna göra saker som ger någon typ av meningsfullhet eller glädje. Eller att få en plats att gråta på, en plats att vara. 

– Projektet är hårt knutet till kultur: Vi vet att kultur är något som kan framkalla känslor, få en att må på ett visst sätt. Men vi vet också att kultur är väldigt viktigt från ett integrationsperspektiv – att knyta an till en plats eller till en kultur, fortsätter hon. 

– I projektet har vi bland annat haft möjlighet att anordna en teaterworkshop, att besöka muséer, utställningar och föreställningar och så vidare. 

En skådespelerska anställdes

Hon fortsätter med att tala om skådespelerskan Luiza Stanescu som anställdes i projektet. 

– Som ett resultat av projektet började det komma från kvinnorna själva: Ska vi inte göra en teater? Luiza har med hjälp av kvinnor som deltagit och kvinnor som varit på centret hittat berättelser från deras egna livssituationer och skrivit ihop det till en teaterföreställning, helt enkelt, säger Karin Asplund.

– Det här är kvinnor med migrationserfarenhetens egna röster, som de själva säger: Kan vi inte få göra det här? Så har vi sökt stöd för att kunna göra det, och vi har fått ett jättefint bemötande och support från Strindbergs Intima Teater i Stockholm.

När vi talas vid pågår repetitionerna för fullt, och den 30 oktober är det dags för föreställningen inför inbjudna gäster. Den efterföljs även av ett panelsamtal med politiker och lite andra personer närvarande.

– Det är så roligt för det har kommit organiskt från personer på plats och från personer som har varit med i projektet och andra. Det har liksom vuxit till något eget.

– Den här gruppen av kvinnor har inte naturligt en plattform. Man talar mycket om människor i vissa livssituationer eller med viss status, men det är väldigt sällan det kommer från målgruppen själv, fortsätter Karin Asplund.

Presenteras av andra

– Det finns ingen på scenen som berättar om sig själv. Det är liksom olika berättelser från olika kvinnor som presenteras av andra kvinnor på scenen.

– Man flörtar också lite med likheten i att alla vi som jobbar på centret och alla vi möter, vi är vad vi är – vi är kvinnor, vi är mammor, systrar och döttrar. Vi har alla de här delarna i oss, och det är väldigt mänskligt, det som kommer fram.

– Vi kommer att märka i oktober vilka som faktiskt står på scenen och vilka som inte kan vara med. Det är en utmaning för Luiza ,men hon gör ett fantastiskt arbete och är jätteduktig på det, säger hon och talar om att sångerskan Kristin Amparo ska vara med och sjunga i föreställningen.

Vad säger kvinnorna själva om föreställningen ”Alla kvinnor inom mig”?

– De kvinnor som är med idag tycker att det här är jätteviktigt. De vill väldigt gärna framföra sin historia. Eller kvinnornas historia, beroende på vem man föreställer, svarar hon.

– Jag tror att det är tudelat: Dels det här att man faktiskt vill berätta, dels att man någonstans också stärker gruppen. Man håller lite varandra om ryggen: Jag vill berätta din historia.

Vår historia

– Det finns något i det här att det här är vår historia: vi får chansen att berätta den för folk som kanske behöver lyssna, som kanske inte möter målgruppen dagligen men som kanske tar beslut som berör målgruppen.

– Här finns också något av det vi velat uppnå i projektet: att man får göra något annat som kanske lyfter lite. De här tre bitarna är nog vad de själva tycker och uttrycker.

En föreställning, säger du – tror du att det blir fler?

– Om det finns en efterfrågan av det. Vi har inte själva medel att hyra Strindbergs Intiman eller att sätta upp det med de kostnader det innebär. Jag tror att det finns en nytta i att vända perspektivet, att narrativet kommer från en plats av egen makt, att berättandet kommer i och genom själva målgruppen.

– Dialogen vi har i samhället idag, den är så enkel. Man pratar utifrån ett vi- och dom-perspektiv, och det är väldigt politiskt färgat när man har dialog om olika samhällsgrupper. Det är väldigt sällan man talar om likheter och försöker hitta gemensamma nämnare, och det är ett problem.

– Jag tror att det skulle vara väldigt fint att utöka den offentliga debatten och dialogen med ett perspektiv till. Jag tror att det är livsnödvändigt, om jag ska vara ärlig, för att vi ska behålla medmänsklighet i fokus, avslutar Karin Asplund.