Byt ljumhet mot glödhet passion!

Farbror Gerhard hade ett brinnande hjärta. Hans kristendom kom till uttryck i handling genom att han varje söndagmorgon satte sig i bilen och körde flera turer runt socknen för att hämta upp alla barn som ville till söndagsskolan. Han hade sådan känsla för oss unga – och vi kände det! För honom var det en kallelse Gud lagt i hans liv. Jag kommer aldrig att glömma atmosfären i det lilla baptistkapellet då Gerhard med dramatik och inlevelse berättade budskapet om Jesus. Han var inte anställd som ”barnpastor”. Uppbar inget arvode. Hade inte en tanke på att ta ut milersättning för alla långa resor. Och arbetet syftade inte bara till att serva de barnfamiljer som var anslutna till kyrkan – han tänkte större!

Förr startade stadsförsamlingarna barn- och ungdomsarbete i varje ny förort som växte fram. Det kunde handla om upp emot tusen barn, läser jag i en jubileumsskrift utgiven av en starkt växande pingstförsamling. Och allt sköttes på frivillighetens väg. Det var en självklarhet för alla medlemmar att vi ”vunnits för att vinna andra”. Det präglade hela livet, och allt församlingen sysslade med! Sommarkvällarnas samlingar var ofta förlagda ute i någon park. Eller i en tältkyrka. Utanför Konsum och Ica var det vanligt att en sånggrupp spelade och sjöng medan kunder strömmade förbi. Hur effektivt det var kan kanske diskuteras, men de flesta kände igen de folkliga och glada tonerna.

Även hemma på vår veranda tog vi oss för att bjuda grannar och förbipasserande på sång ibland. Vi plockade fram dragspel och gitarrer, inte för att provocera och störa utan för att mjukt och vänligt leka fram melodin till O, store Gud ... eller Blott en dag... Frikyrkornas sång och musik var älskad långt utanför deras kyrkportar. Sånger skrevs hela tiden som enkelt och medryckande berättade evangeliet.

Jag minns de första somrarna jag som tonåring följde med ut på längre evangelisationsesor. Jag kan se badstränderna framför mig där vi plockade fram ett par gitarrer och sjöng Pärleporten, och liknande mästerverk. Inte med avskräckande ljudanläggningar som skapade distans. Vi satt på en filt på stranden och spred lite skön stämning. Antagligen hade vi en god atmosfär med oss eftersom människor lyssnade och log uppskattande ... Och jag minns våra stora handmålade och färgsprakande affischer. Vi skämdes inte. Vi ville nå så många som möjligt. Eftersom vi själva var unga var det lätt att få kontakt in i ungdomsvärlden. Vi såg människor komma till tro, och glöden blev bara starkare i våra bröst!

Med vemod måste jag konstatera att alltför många kyrkor tappat evangelisationsivern. Givetvis inte alla. Och många arbetar på ett annat sätt idag i sina försök att nå ut. Men känslan går inte att frigöra sig ifrån – glöden har falnat här och var. Istället för utåtriktad verksamhet, introverta samlingar med sång och tal riktat till de egna medlemmarna. Jag undrar vad farbror Gerhard hade tänkt ...

I samma lilla baptistkapell fanns Emil. En äldre, lågmäld och ödmjuk man. Han stod inte på barrikaderna och ropade. Men han älskade människorna i bygden där han bodde. Då han kunde göra sig fri satte han sig på sin lilla traktor och reste från gård till gård för att hälsa på, fråga hur de mådde, samt dela ut kristna tidningar. Jag har inte hört en enda människa säga något negativt eller föraktfullt om denna mission. Han var aktad och respekterad. Alla kände att han ville dem väl. Det som nu ger mig hopp är mötet med nyfrälsta ungdomar som drabbats av en liknande passion. Jag möter dem lite överallt i Sommarsverige. Vad de behöver är uppbackning från sina lokala församlingarna och deras ledare.

Låt ljumhet bytas i glödhet passion!