Viktor och Kåre fann vägen från missbruk till andlig gemenskap

Då jag gästade Pingstkyrkan i Mysen, en stad i Norge, var Viktor och Kåre med mig i fyra gudstjänster. De sjöng och spelade så att människor, unga och gamla, både skrattade och grät. Det var inlevelse och helig gripenhet.

– Min barndom var både orolig och svår, minns Viktor. Mamma var bara 15 år när jag föddes. Som femåring blev jag inlagd på sjukhus på grund av problem med höfterna. I två år tvingades jag ligga fastspänd och orörlig.

För att hålla sig lugn, och lindra smärtan, blev han beroende av starka mediciner. När han kom hem fick han abstinensbesvär – hans lilla kropp hade vant sig vid alla lugnande medel. Hemma hittade han farfars spritflaskor och någon annan familjemedlems psykmedicin. I smyg började han stjäla från de förråden. Det hjälpte mot smärta och oro, men blev porten in i ett kusligt blandmissbruk.

Han hade inte hunnit bli tonåring förrän han satt fast i tunga droger. I fyrtio år har han varit narkoman samtidigt som han försökt hålla uppe fasaden utåt. Viktor minns hur mobbad han blev de första åren i skolan.

 – Jag var ju tvungen att lära mig gå på nytt och kamraterna retade och psykade mig för mitt handkapp.

Knäckande återfall

Detta vändes till hårdhet och hat. Nio år gammal började han röka hasch och snart var han framgångsrik langare av narkotika. Han fick ett eget gäng omkring sig där han var den självskrivne kungen. En viktig dag i hans liv var när han fick en hel samling gamla skivor med rockmusik. Det blev hans musik! Själv har han spelat i många olika rock-band.

Det första steget mot en verklig livsförändring kom genom kontakten med AN (anonyma narkomaner). Han försökte verkligen bryta med drogerna men minns rader av knäckande återfall.

– Det är egentligen bara ett år sedan jag på riktigt fick uppleva frälsningens verklighet, förklarar han. Jag sa: Jesus kom in i mitt liv! Och då hände något helt nytt.

– Det är svårt att förklara, men det var en upplevelse av att beröras och fyllas av en mäktig kraft, säger han medan ansiktet spricker upp i ett stort leende.

Bitterheten förbyttes i kärlek

Från det ögonblicket var oro och rädsla borta liksom suget efter droger. Bitterheten förbyttes i kärlek och jag förstod att jag blivit född på nytt!

 – I bagaget har jag en annan smärtsam erfarenhet, berättar han. Som 15-åring sökte jag mig till en kristen församling på min hemort. Jag var så olycklig och längtade efter en förändring. Tyvärr blev jag besviken på ytligheten jag mötte. Det var ingen som verkade förstå eller tog min förtvivlan på allvar.

Nu, efter alla mörka år, har han funnit en rik andlig gemenskap och finns med i levande bönegudstjänster varje vecka.

Kåre är född i Bodö, långt uppe i norra Norge, som yngsta barnet av fem i en harmonisk och trygg familj. På mellanstadiet vittnade han om sin tro i skolan. Det startade ett negativt drev.

– Jag blev så hånad, behandlades så illa att det skapade en hårdhet inombords, minns han. Där började utförsbacken, som senare blev allt brantare. Jag drogs in i kriminalitet och fann mina vänner i de mest ökända och brutala motorcykelklubbarna.

Hans väg till förnyad kontakt med Gud började i en fängelsecell i Östersund.

– Jag bad att få en Bibel, vet inte riktigt varför. Men i min ensamhet började jag läsa Johannesevangeliet, Apostlagärningarna och Romarbrevet i Nya testamentet. Den åttonde dagen av ett långt fängelsestraff upplevde jag ett mycket starkt gudsmöte, förklarar han medan ögonen tåras. Han berättar öppet om sin kamp mot alkoholbegäret.

 – Det har varit tufft, men nu är jag fri!

Stöttar varandra

Kåre säger att Viktor varit Guds redskap för att hjälpa honom loss från det gamla livet. Nu håller de ihop och stöttar varandra. Flera gånger i veckan träffas de för att spela och sjunga. De hjälps åt att skriva nya sånger.

– Jag älskar förkunnande sånger, förklarar Kåre. Sånger som berättar om hur man blir frälst, för alla som lyssnar. Flera bönegudstjänster varje vecka blir det också.

– Vi har fått så många fina bönevänner, utbrister Kåre.

 – För mig har det blivit så naturligt och självklart att berätta för alla om min tro, säger Viktor.

Då jag tänker på Viktors fyrtio mörka år blir det en mäktig klangbotten i budskapet då de klämmer i med en sång som börjar: ”I går, i dag, till evig tid, densamme Jesus är! Han hjälper var och en som är i nöd ...”, avslutar Ingemar Helmner.