Hur uppfattas församlingen?

Hur uppfattas din kyrka bland människor som inte är troende? Ser de er som en grupp självrättfärdiga och ”präktiga” fariséer? Några som ständigt pekar finger och talar om hur fel allting är? Som har lättare att döma än att visa barmhärtighet och kärlek? Eller känner de möjligen respekt för att församlingen vågar stå upp för det den tror är rätt och sant? Inget talar ju för att ”pastor Jansons” menlösa kristendom attraherar (ingen bestämd åsikt om något ...). Går det att kombinera radikalitet, trohet till bibelordet, med ömhet och värme? Har vi förmåga och vilja att möta varje människa med kärlek och respekt? Är det detta dina grannar förknippar med gemenskapen i er kyrka?

”Vi vill följa med utvecklingen i samhället”, resonerade en församlingsledare. Frågan är vad vi menar med detta. Stämmer det överens med att vara ett salt, ett ljus i mörkret, en profetröst som kallar till omvändelse? Ett bibelord att stanna upp inför i en tid som denna är följande: ”Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.” Anpassning eller förvandling? Ett liv som mer och mer återspeglar Guds rena väsen, eller låter sig påverkas och formas av andan i tiden? Påverka eller påverkas? Svans eller huvud? Följa med utvecklingen eller vara med och vända den åt rätt håll? 

”I världen, men inte av världen”, sa Jesus. En stor fara är att församlingen isolerar sig, fjärmar sig från dem man vill beröra med sitt budskap. Sitter instängd i kyrkan och inte talar med utan om dem man anser lever ett orättfärdigt liv. 

Jesus, vår stora förebild, levde nära männi­skorna. Han blev hårt kritiserad av de religiösa ledarna därför att han umgicks med vanligt folk och gick hem till dem. Men, ”ingen har talat som den mannen”, sa människorna med förundran och gripenhet. Han var kärleksfull och god – alla kände sig antagligen både sedda och älskade. Hans budskap lyfte av bördor, förmedlade hopp och tro. Samtidigt var det skarpt som ett nyvässat svärd då det avslöjade och dömde synden i våra hjärtan. 

Det är denne Jesus vårt land och folk behöver! Inte en kyrka fylld av fariséer – utan av enkla Jesuslärjungar som utstrålar både kärlek och helighet. Som inte lägger tunga bördor på sina medmänniskor utan öppnar porten till ett nytt liv! Som själva lever ut det sanna kärleksbudskapet så det blir trovärdigt och väcker längtan till liv hos alla runt omkring dem.

Det finns så mycket brustenhet i vår värld. Så mycket ångest, skuld och förtvivlan. Vilket ackord behöver slås an om din kyrka ska nå fram till alla som saknar framtidshopp och bara ser hotbilder och mörka skyar? Det är kärlek som världen behöver! Ett budskap om förlåtelse och försoning. Och då allting vacklar längtar nog många efter en kyrka som är trogen sitt budskap oavsett vilka vindar som blåser. Som ödmjukt men frimodigt håller fast vid eviga sanningar.

Vad hjälper det om jag pekar på alla synder och brister, talar om för människor hur de bör leva – om jag inte kan förmedla den kraft och kärlek som förvandlar dem inifrån – föder på nytt till nya skapelser i Kristus? Vår tids andliga sökande måste mötas med kärlek och kraft! En liberal, urvattnad och kraftlös kyrka har inget att ge. Inte heller en kall, egenrättfärdig och dömande församling, hur rätta lärosatserna än må vara. Kristendom är inte bara tyngande gärningslära – det är erbjudande om nytt liv! Inte i första hand krav utan kraft! Vad Sverige ropar efter är andefyllda församlingar med gudstjänster som andas liv!