Thailändska bärplockare i centrum för rättegång om människohandel i Umeå

Människohandel är på flera sätt aktuellt den här våren. Nyligen kom uppgiften att arbetskraftsexploatering/tvångsarbete är van­ligare idag i Sverige än prostitution när det handlar om människohandel. Fler män och pojkar upptäcks också i tvångsarbete i Sverige, även om kvinnor och flickor fortfarande är de som utsätts mest, enligt Jämställdhetsmyndigheten. Sverige var under året det fjärde vanligaste ursprungslandet för dem som identifierades.

Uppmärksammat åtal

Men kanske är åtalet mot ett svenskt bäruppköparföretag det som mest kommer att uppmärksammas i sommar. Totalt kom runt 150 bärplockare till Sverige från Thailand, varav nio vågade stanna kvar och berätta för polisen om vad de varit med om. Mycket tack vare Frälsnings­armén som fanns med för tolkning och socialt stöd vid myndigheternas tillslag i augusti 2023, där man mötte ett fyrtiotal av dem. Den 15 maj startade rättegången i Umeå tingsrätt som beräknas pågå en månad eller mer. 

– Till Sverige har det under säkert mer än ett decennium kommit människor för olika säsongsarbeten, till exempel för att plocka bär på somrarna. Det har märkts och man har talat om ovärdiga förhållanden, men den här typen av arbetskraftsexploatering har inte prövats som människohandel sedan 2012. Därför är det viktigt, fortsätter Madeleine Sundell, jurist och expert hos Frälsningsarmén på just männi­skohandel. 

Nya riktliljer

Men vi börjar tala om de nya riktlinjer och regler som EU beslutade om för bara ett par veckor sedan. 

– Frågan om människohandel har varit aktuell i princip sedan 1999, då vi fick den första internationella konventionen. 2002 fick Sverige sin första lagstiftning, och EU har haft konventioner och direktiv på området i drygt 20 år, säger hon. 

– I slutet på april omförhandlades traffickingdirektivet om hur länderna ska leva upp till sina åtaganden på det här området, både när det gäller att stoppa brottsligheten, men framför allt hur man ska ge skydd och stöd, vilka mekanismer man ska ha i varje land.

– Från Frälsningsarméns perspektiv handlar det om vilka rättigheter som utsatta brotts­offer har på svensk mark, och hur EU-länderna kan ha en överenskommelse om vad som är minsta minimistandard för vad varje land har åtagit sig.

– Där tycker vi fortsatt att det saknas ett brottsofferperspektiv – att man inte i tillräckligt hög grad förstår omfattningen av männi­skohandel. 

– De flesta vi möter är människor som flytt, lurats eller tvingats hit och som lever i Sverige under fruktansvärda förhållanden. Det är både män, kvinnor och barn, men det är framför allt de särskilt sårbara individerna som inte själva uppsöker hjälp eller vågar ta kontakt med svenska myndigheter. 

– Vi ser att det är civilsamhället, och då menar vi att det är hjälporganisationer, att det är kyrkor, att det är de idéburna som tar det största ansvaret i Sverige. Så ser det också ut i många andra europeiska länder, men då bemöter man det genom att ge de här organisationerna ordentligt med uppmärksamhet, finansiella resurser eller skriva samarbetsavtal, fortsätter Madeleine Sundell och talar om att Frälsningsarmén har exempelvis ett sådant avtal i Storbritannien.

Minimi­standard

– Men i Sverige tycker vi att vi gör 90 procent av jobbet men får 10 procent av pengarna. I EU handlar det alltså om en minimi­standard.

– Europarådet granskar också Sverige ungefär vart fjärde år. Här får Sverige återkommande samma kritik: Sverige är dåliga på att skydda de mest utsatta, man är dåliga på att identifiera dem och det är alldeles för få av fallen som prövas i vår rättsprocess. Polisen lägger ner för många fall och i ett för tidigt skede. 

– Det betyder att den svenska allmänheten och politiker inte tror att det här är ett stort problem, eftersom myndigheternas siffror endast visar toppen av ett isberg. Frälsningsarmén har uppsökande verksamhet – sociala, uppsökande team, ett traffickingcenter (med namnet Safe Havens) och skyddade boenden – och vi möter de här personerna i verkligheten, berättar hon. 

Hon talar om skyddslösa män­niskor som utsätts för hot och våld i arbetskraftsexploatering, men också om exempelvis ukrainska mammor som inte klarar att leva på de 72 kronor om dagen som de får i bidrag och som tvingas in i prostitution.

Rättegången i Umeå – varför är den viktig?

– Det är första gången sedan 2012 som vi får en rättegång om människohandel gällande bärplockning. Vi vet att det har vistats människor i Sverige under säkert mer än ett decennium som har plockat bär på somrarna och kommit för säsongsarbete, säger Madeleine Sundell.

Det är jätteviktigt att man tar upp människohandel också i det svenska rättsväsendet.

Madeleine Sundell

– Frälsningsarmén har de senaste fyra åren mött de här personerna som vi har befarat varit utsatta för människohandel, men myndigheterna har inte lyssnat på oss när vi varnat för att det kan vara människohandel. 

– Nu prövar man deras rättigheter, om de har möjlighet till någon slags upprättelse, och det gör att man påvisar det här för allmänheten. Men framför allt visar man också riksdag och regering varför det här är en prioriterad fråga och att man inte kan behandla andra länders medborgare på det här sättet.

– För många svenskar är Thailand ett semesterland – där finns till och med små svenskbyar. Men vi märker mer och mer hur vi faktiskt exploaterar människor. Ett annat exempel är thaimassagebranschen i Sverige – ett färskt exempel från i mars i Kristianstad där domen i tingsrätten blev grovt koppleri.

– Jag tycker att det säger något om vilken människosyn vi har och vilka människor det är som utsätts på det här sättet. Det är jätteviktigt att man tar upp människohandel också i det svenska rättsväsendet, att den typen av brottslighet inte faller mellan stolarna utanför vårt rättssystem.

Vad är Frälsningsarméns roll i det här?

– Vår roll över lag är att vi försöker förebygga och motverka människohandel. Framför allt för att ge skydd och stöd. När det gäller ärendet som nu tas i tingsrätten i Umeå var Frälsningsarmén med vid tillslaget i Åsele i höstas. 

– Vi hade både kultur- och språkkompetensen eftersom vi har jobbat med thailändska bärplockare i fyra års tid, och vi valde att åka med som en neutral part när vi fick frågan från de sociala myndigheterna. 

– Vi tyckte att det var en unik samverkan mellan oss och polis, kommun, regionkoordinatorer och vid överlämning till åklagare. Det märkte vi i det här ärendet, att denna samverkan blev jättebra när alla gjorde sin roll och hade respekten inför de brottsutsattas rättigheter, att vi fick komma in som en neutral part men att alla gjorde sin sak, fortsätter hon och kommer in på den kampanj som Frälsnings- armén haft under våren.

Samverkansmodell

– Det är vad vi försöker göra i vår samverkansmodell som vi kallar ”Stad till stad”. Vi har varit ute från Kiruna i norr till Malmö i söder och försökt inspirera till en sådan samverkan och lokal handlingsplan mellan lokala myndigheter, företag och civilsamhälle.

– I Sverige finns ingen ”hotline” för människohandel, utan ser man något får man ringa polisen på 114 14. Vi vet att det är väldigt hög tröskel för många människor att ringa ett sådant samtal. Man behöver liksom hitta en lokal ingång med personer eller organisationer som man känner, som man kan signalera till. 

– Det finns idag också nya center mot Arbetslivskriminalitet som nio myndigheter samarbetar kring, och de har också en webbsida som man kan vända sig till. 

Sverige har haft en ambassadör mot människohandel på Utrikesdepartementet sedan 2006, men sedan februari har den posten inte varit tillsatt?

– Ja, det är väldigt allvarligt. Flera organisationer har försökt trycka på det här underifrån, vi hade hoppats och trott att regeringen skulle fylla den här platsen. Aftonbladet skrev en större artikel om det häromveckan och det var lite när vi hade fått nog, berättar Madeleine Sundell.

– Det berör hur man pratar med Sverige i de här frågorna och hur Sverige kan tillämpa konventionerna. Det är som en utrikesminister men endast agerar i de här frågorna, som talar om vad Sverige gör, hur man prioriterar exempelvis den svenska sexköpslagen.

– Det är fler länder som har en sådan idag, och Sverige var först ute med en sådan funktion. Vi har velat hålla en hög svansföring utifrån hur vi lever upp till våra mänskliga rättigheter och sprider den svenska modellen. 

– Om Sverige ska bli bättre, och när man nu tagit ett nytt direktiv på europanivå, så behöver man brinnande talespersoner för de här frågorna också på lokal nivå, säger hon till sist.