Så vill de leda Equmeniakyrkan

Joakim Hagerius och Karin Wiborn är båda kandidater som ny kyrkoledare för Equmeniakyrkan.

Båda talar om en kallelse till uppdraget och båda vill avsluta sådant de dragit i gång. Men vad vill de teologiskt, praktiskt och visionärt med Equmeniakyrkan? Joakim Hagerius och Karin Wiborn, officiella kandidater inför samfundets kyrkoledarval i höst, frågades häromveckan ut av Joel Halldorf och Unni Jonsson om sina tankar. Hemmets Vän lyssnade igenom båda utfrågningarna.

Publicerad Senast uppdaterad

Vem ska efterträda Lasse Svensson som varit Equmeniakyrkans kyrkoledare under tolv år? Frågan har varit aktuell under det senaste året och i januari presenterades sex kandidater. Idag återstår två kandidater, Joakim Hagerius och Karin Wiborn, som under fyra år varit biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Men det talas också om en tredje kandidat som i dagsläget inte officiellt är valbar.

I Sändaren gick 32 pastorer och ledare inom Equmeniakyrkan ändå ut och vädjade till kyrkostyrelsen att hålla dörren öppen för denne anonyme kandidat. De förmodar i artikeln att det är Niklas Piensoho, idag pastor och föreståndare för pingstförsamlingen Filadelfia Stockholm, som är den tredje kandidaten.

Men när kyrkoledarkandidaterna frågades ut på kyrkans Youtubekanal var det endast Joakim Hagerius och Karin Wiborn som fick svara på frågorna. Utfrågare var Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda Högskolan Stockholm, och kulturskribent i tidningen Expressen, och Unni Jonsson, kommunikatör på Diakonia. Svaren är snarlika – och ändå personliga.

Inte bara en lösning

När Joakim Hagerius får frågan om vad han vill som kyrkoledare för Equmeniakyrkan talar han om hur han lärt sig vikten av de långa linjerna, de långa processerna, men också att han tror lite mer på målmedvetenhet och driftighet. Han talar om en bred och djup kyrka och säger: ”Vi får inte frestas att tro att det finns bara en lösning, en kyrka som ska passa alla.”

Han talar om att ”gå nära”, om en organisatorisk kyrka, att det finns robusta ordningar inom Equmeniakyrkan för samarbete där det inte finns utrymme för en ensam stark ledare utan ett kollektivt samarbete.

Karin Wiborn talar om hur hon lärt sig hur samfundet fungerar men också hur det på vissa håll kan fungera bättre. Hon menar att det finns mycket att göra både organisatoriskt och när det gäller självförståelse och identitet.

– Jag tycker att vi borde ta plats på scenen lite tydligare, förklarar hon.

– Jag vill inte leda dit samfundet inte vill. Som pastor ledde jag i svåra beslut om både hbtq och barndop, men det fick ta sin tid, fortsätter hon när hon får frågan om varför det är så viktigt för henne att lyssna.

När de får frågan om varför de vill bli kyrkoledare kommer de båda in på kallelsen. Joakim Hagerius talar om segling och berättar om hur han under Hönökonferensen ett år hörde berättelsen om slagskeppet och fyren, en berättelse som landade i en personlig upplevelse med Gud när han året därefter befann sig vid fyren i Karlskrona skärgård.

Också Karin Wiborn är inne på segling som en metafor när hon säger:

– Nu har vi släppt förtöjningen, men inte rötterna till våra bildarsamfund. Det är dags att hitta vår egen identitet och våga segla.

”Central pusselbit fattas”

Utfrågarna kommer in på biståndet och de förändringar i synen på civilsamhället som pågår. En fjärdedel av det bistånd som Equmeniakyrkan arbetar med är Sida-finansierat.

Joakim Hagerius talar om en omförhandling av kontraktet mellan hela civilsamhället och staten, där civilsamhället inte räknas in i det gemensamma.

– Där tror jag man går bort sig. Kvar blir ”staten och kapitalet”, så att säga. Det blir en central pusselbit som fattas, och jag tror inte att det är något som skulle förändras om det var val idag och vi fick en vänsterregering, fortsätter han och säger samtidigt att de måste vara pragmatiska och verka i det samhälle som är.

Också Karin Wiborn talar om riskerna med biståndsförändringarna.

– Risken är att vi vänjer oss alltför lätt vid att föra ett annat resonemang än vi gjort tidigare, fortsätter hon.

Ikon och sten

När utfrågarna kommer in på tro och spiritualitet har kandidaterna fått ta med sig varsin sak som betytt mycket. För Hagerius är det en ikon från en ortodox påsk på grekiska Thessaloniki. En fantastisk erfarenhet, säger han och talar samtidigt om resorna till en karismatisk megakyrka i USA som fokuserade på evangelisation.

– Det är skönheten i den ekumeniska bredden inom kyrkan som fascinerar mig … Man behöver inte bygga motsättningar mellan detta, säger han.

Karin Wiborn tar fram stenen från från en pilgrimsvandring på ön Iona i Skottland och det ekumeniska centret som finns där. Något som betytt mycket för hennes andliga utveckling.

– Stenar är lite som människor, de har olika egenskaper och är allihop sköna var och en på sitt eget sätt, förklarar hon.

”En ung ledare om tio år”

När Karin Wiborn får frågan om Equmeniakyrkan om tio år talar hon om nära samarbete mellan kyrkor som är anslutna till Sveriges kristna råd men framför allt med de protestantiska kyrkorna. Om att påverka samhället exempelvis kring klimatpolitiken. Men också om sin kärlek till scouterna.

– Dessutom har vi då en ung kyrkoledare, fortsätter hon utan att syfta på vare sig själv eller Hagerius. Hon stryker samtidigt under att unga ledare i sig inte är en lösning.

Joakim Hagerius är mer försiktig. Han talar om att kyrkan ”är lite mer känd” och ”att vi finns lite mer på torget och i det samtalet”.

Equmeniakyrkan väljer ny kyrkoledare vid kyrkokonferensen i slutet av augusti.

Powered by Labrador CMS