Nu är föräldraansvaret åter i fokus

Krönika. Vem bryr sig om alla dessa som ”inte kunde gå vidare”, frågar Alf Svensson.

I våras gick 18 000 ungdomar ut nian utan tillräckliga betyg för att söka till gymnasiet. Var tar de vägen, frågar Alf Svensson. (Personerna på bilden har inte med artikelns innehåll att göra.)
Publicerad Uppdaterad
Alf Svensson

Finns det egentligen något ansvar som är större än föräldraansvaret? Vilket i så fall?

Alf Svensson, tidigare partiledare i Kristdemokraterna

Det handlar om 18 000 ungdomar i Sverige. De hade ”gått ut nian”, i våras, men hade inte med sig betyg så att de kunde söka till gymnasiet. Nu är skolorna i gång. Vart har de cirka 18 000 tagit vägen?

Säkert går en del av dem om ett år, går klass nio en gång till. Men långt ifrån alla gör det. Och de har hört att man måste ha gymnasiekompetens för att få jobb, för att, som det heter, få ”plats på arbetsmarknaden”.

Jag tror att åtskilliga i denna stora grupp, som ”inte klarade sig”, har haft svårt både med klass sju och klass åtta. När resultat av prov, inte minst nationella prov, har presenterats har de fått höra att de var ”underkända”, att de inte klarade kraven. Gång på gång har de fått känna sig utanför, känna att de inte håller måttet, att de inte duger.

Kanske, kanske, kanske har de haft svårt med språket, svenskan, eller har de saknat allt vad stöd och hjälp och uppmuntran heter. Då går det inte bra. Då lyckas man inte.

Har man misslyckats två år kan man ha sett det tredje som ett nära nog självklart bevis på underkänd.

Jag läste i lokalpressen i juni månad hur situationen såg ut i skola, efter skola, i alla kommunens skolor, hur hög procent av eleverna som klarat sig för att komma in på gymnasiet. Och det var således inte svårt att räkna ut hur hög procent som inte klarat sig.

Vem bryr sig om alla dessa, som ”inte kunde gå vidare”, som det en gång i världen hette?

Skolstyrelsen i bred bemärkelse har väl avslutat sitt ansvar? Socialnämnden har nog inte automatiskt kopplats på? Vem har kopplats på? Om inte föräldrarna finns eller hinner eller orkar eller begriper. 

Jag är HELT övertygad om att det bland de 18 000 finns många snillen, att åtskilliga kommer att klara sin framtid mycket bättre än vad betygssystemet förutspådde. Men nog finns det livsfarliga lockelser i vårt samhälle till allt annat än fortsatta studier i motvind, för att främja en god och trygg och intressant framtid!

Jag tror mig veta att ett barn måste få anknyta till enbart två, tre vuxna personer under sina allra första år. Anknyta! Det håller inte att placera de allra minsta i stora grupper, det må kallas förskola eller vad som helst, och tro att tryggheten sätter sig i själ och hjärta hos barnet. 

Finns det egentligen något ansvar som är större än föräldraansvaret? Vilket i så fall? 

Finns det perfekta föräldrar? Nej, inte en enda och inte ett enda par! Låter myndigheter och samhälle föräldrar känna sig behövda, kanske rent av omistliga, för sitt barn? Knappast!

Skolsystemet, rektorer, lärare, skolsköterskor, skolkuratorer, skolpsykologer har ett kolossalt ansvar och en enormt betydelsefull uppgift! Om de nu finns. Om kommunerna prioriterat skolorna.

Nu ska poliser in i skolorna har jag hört och läst, och de ska skrämma för gängbrottslighet som man ”förr skrämde för fula gubbar”. Kära nån!

Och så står justitieminister Gunnar Strömmer och oppositionens talesperson, Ardalan Shekarabi och talar i tv, och jag hör vad jag aldrig hört dem säga tidigare, ”att föräldrar måste ta mycket större ansvar”.

Nog minns jag 1970-talet i kommunfullmäktige, då S-företrädaren påstod att det var ”ljusår” mellan Alf Svenssons uppfattning och S-partiets familjepolitik.

För att jag tyckte att föräldraansvaret skulle stärkas och föräldrarna frivilligt själva skulle få välja förskola med bidrag eller vårdnadsbidrag från kommunen.

Powered by Labrador CMS