Tilldragande tältkyrka

Jag var femton år och upplevde mitt livs härligaste sommarlov. Samma vinter hade jag fått frågan om jag ville följa med ut och spela i stora tältmöten. Erik-Gunnar Eriksson hette mannen som utmanade mig. En missionsman med pionjäranda och förmåga att nå fram till icke kyrkvana lyssnare. Hela vintern fick jag låna hans hammondorgel för att”ligga i hårdträning”.

Han satte inte upp tältkyrkan i Jönköping, Örnsköldsvik, eller liknande platser där det fanns många stora kyrkor. Han sökte efter de vita fläckarna i vårt avlånga land, driven av längtan att predika för dem som inte hört budskapet tidigare. Tältet var inbjudande och väckte uppmärksamhet. Mellan de höga masterna lyste en slinga med lampor. Affischtavlorna var så stora och färggranna att ingen kunde missa inbjudan. Scenen var öppen och upplyst med en hel ramp av strålkastare. Perfekt musikanläggning. Och sång och musik som tömde raggarbilarna men fyllde tältet med en verkligt blandad publik. Han var före sin tid på flera sätt. Modig. Handlingskraftig. Hans motto var:Tro är handling.

Som tonåring var jag alltså med i kampanjer där kanske 80 procent av mötesbesökarna inte var bekännande kristna. Vi sjöng sånger som berättade om vår egen väg till Gud, vad vi funnit i frälsningen och som inbjöd våra lyssnare att ta emot samma kärlek och nåd. Allt kändes meningsfullt. Vi upplevde hur budskapet grep tag i dem som lyssnade. I varje sådan kampanj fick vi se människor komma till tro. Allt vi gjorde syftade till detta! Jag minns inte att vi i de samlingarna ägnade tid åt att bedja för redan kristna som önskade förnyelse, nej nu gällde det att sträcka ut handen till dem som ännu inte lärt känna Frälsaren! Det jag försöker beskriva är tältmöten designade av en folklig och frimodig evangelist.

Agaton Esslov var pionjär på det här området för hundra år sedan. Hans tältmöten bröt av mot all vedertagen mötestradition. Och det blev liv och rörelse var han drog fram. Nästa spännande epok är kopplad till Målle Lindberg. Det städade frikyrkofolket förfasade sig för sextio år sedan då han reste sitt tält på Kiviks marknad. Han var inte intresserad av att underhålla de redan frälsta. Han ville nå mycket längre. Och han lyckades! Han blev älskad av ”vanligt folk”, men misstänkliggjord bland sina egna.

Men tyvärr, utan sådana här färgstarka personligheter bleknade visionen att hålla sprakande, spännande väckelsemöten. Tältkyrkorna blev grå och tråkiga, möblerade med gamla kasserade kyrkbänkar. Mötesledare, sångare – allt var identiskt med de samlingar som hölls inne i kyrkan resten av året. Då jag och andra predikanter kallades att medverka var programmet redan spikat. Med åren blev det mer och mer introvert – kyrkans egna lilla sommarkollo utan mycket till kontakt med resten av stan ...

Jag blir så hoppfull då jag hör rapporter om hur unga, utåtriktade evangelister med pionjäranda och nytänkande tar initiativ som hjälper de lokala kyrkorna att komma ut på banan. Bjud in dem till er ort! Bakbind dem inte, men hjälp dem att hitta den rätta kopplingen till de lokala församlingarna och dess ledare. Vi behöver varandra. Vi behöver lära oss att samverka ödmjukt och respektfullt.

Om jag åter vore ung skulle jag göra vad jag gjorde då. Bara ännu djärvare. Ännu mer målmedvetet. Det är dags att vända upp och ned på byar, samhällen, städer. Om jag samlar unga brinnande musiker, sångare, evangelister omkring mig i ett team – var finns du som vågar och vill sponsra, ställa dig bakom en tältturné med väckelsemöten sommaren 2025? Möten som kombinerar folklighet med radikal omvändelseförkunnelse!