”Ta traktorn till Näsmyran och vattna kvigorna!”

Jag tyckte att det var ganska tråkigt att hjälpa till på gården i Buckarby utanför Tärnsjö. Praktiskt arbete har nog aldrig legat för mig och mycket riktigt blev jag akademiker. När jag ser tillbaka på tiden som bondpojke ångrar jag ändå att jag inte kunde uppskatta dessa sysslor och miljöer lite mer. Jag fick vara tillsammans med pappa och vara ute i naturen. Något jag är glad över idag är alla uppslag till predikningar som finns i dessa jordnära erfarenheter. Den här veckan när vi stannar inför texter på temat ”Sänd mig” kommer jag till exempel att tänka på när pappa skickade mig till den avlägsna ägan Näsmyran för att ”vattna” kvigorna. Det var förresten något jag kunde uppskatta redan då eftersom jag fick ta traktorn och slapp gå. Första gången var det lite skakigt att ge sig iväg mot storskogen helt på egen hand. Jag undrade om pappa verkligen menade att jag skulle åka helt själv och ja, det hade han tänkt. Han visade mig det förtroendet.

Dagens evangelietext i Lukasevangeliet 5 avslutas med Jesu ord till Simon Petrus: ”Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor” (v 10). Han var också lite rädd och ändå fick han ett förtroendefullt uppdrag. Jag skulle ju bara ”vattna kvigorna” – Petrus sprida evangeliet. Ändå finns det likheter. Varken jag eller Petrus var i centrum, vi var bara utsända. När jag kom fram till Näsmyran handlade det inte om mig utan om vattnet jag hällde upp i det gamla badkaret som stod innanför taggtråden. Jag tror att symboliken är tydlig.

Lydnad är ett underskattat ord i vår kultur där det kritiska tänkandet står i centrum.

Jan-Gunnar Wahlén,
pastor i Evangeliska frikyrkan

Det finns faktiskt flera likheter med bibelberättelsen. Till att börja med handlar den om vardagslivet, i detta fall inte om bönder utan fiskare. Jesus lånar båten som predikstol, men han är inte bara intresserad av andliga ting utan uppmanar Petrus att ro ut på djupare vatten för att få en fångst. En snickare ger alltså råd till en fiskare. Inte konstigt att Petrus är skeptisk: ”Vi har hållit på hela natten utan att få något” (v 5). Han vet dock att Jesus är något mer än en timmerman: ”Men eftersom du säger det skall jag lägga ut näten” (v 5). Lydnad är ett underskattat ord i vår kultur där det kritiska tänkandet står i centrum. Vad var det för mening med att försöka en gång till när de redan hållit på så länge? Jo, det var Jesus som sa till dem att göra det. Om vi vill vara Jesu lärjungar behöver vi också lära oss att lyda honom. När Petrus och Johannes blir förbjudna att tala i Jesu namn konstaterar de att de måste lyda Gud mer än människor (Apostlagärningarna 4:19).

I sin bok Drömmen om en lärjungarörelse skriver Richard Hultmar om mötet med Buhjpurifolket i norra Indien: ”Nästan alla vi mötte berättade om hur deras första kontakt med kristna bestod i att de fick hjälp i bön och fick uppleva någon form av helandeunder, befrielse eller mirakel … Det första som de nykristna … får lära sig är att söka i Bibeln efter vad Jesus befaller dem att göra, och sedan göra det.” Den här rörelsen har vuxit explosionsartat till många miljoner människor ”som utstrålar en varm glädje och kärlek, trots mycket av förföljelse av både närstående och myndigheter.” Jag måste nog erkänna att mina drömmar har krympt en aning med åren, men när Richard berättar är det som om något inom mig vidgas igen. I ett materialistiskt samhälle kan ytligheten ta sig många olika uttryck, men när Jesus uppmanar oss att kasta ut på djupt vatten är det bara att lyda. Om vi låter oss uppfyllas av detta som är livets största äventyr jagas också tomheten bort ur våra hjärtan.

Till sist måste vi stanna inför det som händer i vers 8. När undret sker och näten är nära att brista tar berättelsen en oväntad vändning. Petrus blir inte jublande glad som man kanske kan förvänta sig utan kastar sig ner inför Jesus och ropar: ”lämna mig Herre, jag är en syndare” (v 8). Ja, alla ”greps av bävan” när de såg all fisken (v 9). Här är det inte svårt att associera till andra möten med den helige i Skriften. ”Ve mig! Jag är förlorad, ty jag har orena läppar”, utbrast Jesaja (6:5), och när Johannes fick se den förhärligade Kristus står det att han ”föll ner som död vid hans fötter” (Uppenbarelseboken 1:17). 

Idag talar vi inte så ofta om Gud som den helige men det är en central del av Bibelns uppenbarelse av vem Gud är. Vi är inte kompisar på samma nivå. Han är i himlen och jag på jorden (Predikaren 5:1). Mitt i den insikten hörs orden ”Var inte rädd” (v 10) och så kommer uppdraget att bli människofiskare. Den som är märkt av mötet med den helige är väl skickad för en sådan stor uppgift. Vi har fått hans förtroende, inte att predika om vår egen förträfflighet utan att förmedla källan med det friska vattnet. Det ska jag tänka på nästa gång jag ser ett rostigt badkar i en hage.