Närmare Jesus och närmare varandra

Vi stod i en ring, ledare och barn, från början i en ganska vid ring. I mitten av ringen stod ett ljus. Ljuset påminde oss om Jesus som är världens ljus. Vi talade om vad ljuset ger oss: att det skingrar mörkret, att det kan göra oss mindre rädda och det hjälper oss att se bättre. Vill vi vara nära Jesus? Ja, det vill vi!

Alltså flyttade vi oss var och en in mot centrum, närmare ljuset. 

I Jesu bön finns också själva grundförutsättningen för att vi över huvud taget ska bli ett – att Gud själv bevarar oss.

Senitha Olsson, skolpräst, Mellansels folkhögskola

Sedan stannade vi upp vid frågan: ”Vad hände med oss nu när vi gick närmare ljuset?” Barnen tittade sig omkring och någon utbrast: ”Vi kom närmare varandra.”

Kanske skulle vi alla i kyrkan göra den övningen tillsammans då och då. Visst kan det verka förenklat, men precis samma sak är kärnan i den bön om enhet som Jesus ber för oss i Johannes evangelium 17. 

I de verser som ingår i dagens evangelietext lyfter Jesus i sin bön fram gemenskapen mellan sig själv och Fadern, att de är ett. De har också allt gemensamt. Längre fram i bönen (Johannes evangelium 17:20) läser vi att alla som tror på Jesus ska vara inneslutna i samma nära gemenskap som mellan Fadern och Sonen (och Anden, som inte nämns uttryckligen just i den här versen men som är en oskiljaktig del av gemenskapen). 

Det som bygger banden mellan oss kristna är inte att vi uttrycker vår tro på samma sätt, firar gudstjänst på ett visst sätt eller har en viss åsikt. Det är att vi alla tillhör Jesus. Det är gemenskapen med honom som förenar. När vi låter just det vara fokus, när vi söker oss mot centrum, kommer det också att föra oss närmare varandra. 

Men det här är ingen omvälvande texttolkning. Många av oss har läst den här texten förut och sett det här sambandet. Och ändå kan enhet vara så svårt. Kanske för att vi hela tiden fortsätter att blanda ihop det med enighet, trots att vi vet att det är en annan sak. 

I bönens inledning ber Jesus specifikt för lärjungarna inför den situation som han visste att de skulle hamna i efter hans egen död. Den innersta lärjungagruppen var bara tolv personer, men enbart i den gruppen fanns många olikheter. Det är inte så långsökt att föreställa sig att en och annan lärjunge tänkt tanken ”Hur kan Jesus låta honom vara med?” om någon annan i gruppen. 

Vi kan tänka samma sak, men kanske rent principiellt. Kunde Jesus ha förebyggt både samtida och framtida meningsskiljaktigheter genom välja en mer homogen grupp? 

Men i bönen ber Jesus för alla som Fadern gett honom. Det är inte ett misstag att lärjungagruppen spretar lite åt olika håll. Det är inte ett inbyggt problem utan en inbyggd tanke, även om det måste ha varit utmanande.

Ändå undervisar Jesus egentligen enligt evangelierna ingenting om hur de ska bli en enhet. Men han låter dem leva tillsammans och han ber för dem. 

Det kan bli till vägledning också för oss. Att dela liv och dela bön kan vara sätt för oss att liksom barnen i övningen ta steg in mot centrum. 

På distans är det lätt att göra människor till anonyma företrädare för en åsikt eller uttryckssätt. Det blir lättare att generalisera och dra förhastade slutsatser.

 Men ju närmare en människa du kommer, desto mer kött och blod blir hon. Det är inte alltid nödvändigtvis lättare att leva nära – men perspektivet blir ett annat. Det är ett perspektiv som också inbegriper att det blir svårare att dölja dina egna tillkortakommanden och dina egna sår.

För att jämföra med ett tidstypiskt fenomen är det lättare med hårda ord och kategoriska utspel i anonyma kommentarsfält på webben än att säga samma sak när du står öga mot öga med någon. 

Bönen är ett sätt för oss att närma oss just den gemenskap som också förenar oss. I bönen söker vi Guds ansikte. När en grupp, också med olikheter, samlas till bön så förenas den i en gemensam riktning. 

Inte sällan består kärnan av ekumeniska gemenskaper just av bedjare. 

I Jesu bön finns också själva grundförutsättningen för att vi över huvud taget ska bli ett – att Gud själv bevarar oss. Om det inte fanns ett givet centrum, ett kors, så skulle det inte finnas något hopp om enhet. Men nu är vi redan förenade i Guds namn.