Jesus drog inte igång några dyra kyrkobyggen

Det betyder ofta mycket för en församlings utveckling att ha ändamålsenliga och trevliga lokaler. En vacker och inbjudande kyrksal. Gemenskapsytor. Gott om plats för barnaktiviteter. Samtidigt förvånas jag ibland över att vi är så oerhört fixerade vid ”murbruk och tegel” då det gäller att bygga Guds rike. Vi investerar ofattbara summor i lokaler. Bygger, renoverar, moderniserar. Och skuldsätter oss för långa tider framöver.

Då församlingar ska gå tillsammans är det ofta lokalfrågan som är det känsligaste ämnet. Vi sitter fast i det jordiska, skulle man kunna säga. Samtidigt har jag respekt för att många kan ha en djup känsla för sitt barndoms bönehus. Starka andliga upplevelser och heliga minnen är ofta knutna till gudstjänstlokalen. Ändå vet vi att ”Gud inte bor i hus byggda av människor”. Hans rike är större, och det går inte under även om det visar sig vara praktiskt och klokt att ibland sälja en lokal som under en viss tid tjänat som samlingsplats för bön och tillbedjan.

Vi är så präglade av traditionellt föreningstänkande. Det innebär att allt måste organiseras, planeras och beslutas. Det arbete som räknas är den ”verksamhet” som bedrivs i kyrkans regi och i dess lokaler. 

När jag i natt reste genom Sverige på väg hem från en inspirerande konferens började jag tänka på Jesu verksamhet under de år han vandrade på jorden. Vi är ju kallade att gå i hans fotspår. Göra samma gärningar som han. 

Det märkliga är att han inte formade några verksamhetskommittéer vad jag kan utläsa av evangelierna. 

Han startade inga byggprojekt, invigde inte en massa påkostade kyrkor och tempel. Organiserade inte samfund och tillsatte kyrkostyrelser. 

Han bara vandrade omkring från by till by. Lät Guds kärlek flöda genom de under han gjorde och de ord han talade. Guds rike var mitt ibland människorna! De sorgsna fick hopp. De gråtande började sjunga och le. De skuldtyngda fick höra att deras synd var förlåten. De bundna och plågade kände hur mörkrets bojor slets sönder i Mästarens närhet.

Vårt stora behov i Sverige är antagligen inte fler påkostade kyrkor och katedraler. Det som behövs är kristna som lever ut sin tro bland sina medmänniskor, som naturligt och kärleksfullt berättar om vad de funnit i Jesus. Tänk om kyrkornas alla medlemmar skulle börja varje morgon med att be: ”Gud, led någon människa i min väg i dag som jag kan bli till välsignelse för!” Tänk om vi skulle börja förvänta oss Guds andes ledning i vår vardag. Vågade tro att Gud vill och kan använda var och en av oss som sina redskap.

Då de flesta kyrkor stängdes i Kina, och församlingarna inte längre kunde ”bedriva reguljär verksamhet”, började den stora församlingstillväxten. Den underjordiska församlingens växtkraft verkade vara enorm. Genom enkla, hemliga samlingar i hemmen spreds budskapet från man till man. Utan kyrkor med tinnar och torn byggdes Guds rike med kraft. Byggmaterialet var bön, överlåtelse, hängivenhet, villighet att vittna om sin tro, att lida för Jesu namn. Kanske kommer det tider också i vårt land när vi inte längre har möjlighet att låna tiotals miljoner för att bygga kyrkor. Då visar det sig om det finns djup och sanning i vår Kristustillhörighet! 

Samtidigt vill jag vädja till alla församlingar att vårda de gudstjänstlokaler vi har. Låt dem vara öppna så mycket som möjligt. Låt en ljuvlig doft av helighet finnas där. Det är en stor rikedom i en orolig och vilsen tid att det finns avskilda, helgade rum för andakt. Tacka Gud att vi fortfarande har frihet att samlas till gudstjänst för att lovsjunga, be och höra Herrens ord.