Indira blev snabbt sjuk den där dagen i november 2020. Några dagar innan hade hon tagit en promenad med en väninna upp på Högdalstoppen i Rågsved, söder om Stockholm. Hon bodde med sin familj i närheten. Någon dag senare märkte hon när hon kom från jobbet på ungdomsgården att hon inte hade ätit och druckit på hela dagen. När hon kom hem hade hon en besvärlig hosta.
Bekräftad covid-19
– Så märkligt, jag kände mig inte sjuk, berättar Indira. Jag hade tagit ett covidtest någon vecka tidigare som var negativt. Följande dag hostade jag fortfarande ganska mycket och stannade hemma från jobbet. Jag fungerade fortfarande ganska normalt. Nästa dag, som var en lördag, ringde jag en av församlingsmedlemmarna och berättade att jag inte mådde bra. Jag bad denne ta ansvar för söndagens gudstjänst då jag skulle ha predikat.
På söndagen ringde Indira vårdupplysningen och förklarade sin situation. På kvällen fick hon åka in till Huddinge sjukhus. De mätte syrenivån som visade sig vara låg. Läkarna ville behålla henne eftersom det var något som inte stämde. De tog ett covidtest och som visade att hon hade covid-19.
En av läkarna sa: ’Vi har gjort allt för dig, medicinen har fungerat.’ Jag svarade och tackade för allt som de hade gjort för mig, men jag gav äran till Gud.
Indira Wilson
– Fortfarande kände jag mig hur frisk som helst. Hur kunde jag ha covid? Jag ringde och berättade för min man. Nu fick hela familjen genast gå i karantän. Jag tänkte på min familj som jag hade varit nära och kanske hade smittat ner. Skulle våra barn också bli sjuka?
– På måndagen ringde jag församlingen och berättade att jag hade covid. Jag delegerade alla mina arbetsuppgifter. Jag ringde också min chef på ungdomsgården där jag jobbade och berättade vad som hade hänt så att personalen kunde testa sig. Kanske hade jag spridit smittan till någon av ungdomarna? Jag ringde också andra som jag hade träffat.
Blev sämre
På tisdagen började Indira må sämre. Hon fick feber. På onsdagen blev det värre.
– Nu blev jag snabbt dålig och orkade inte stå upp. Jag hade svårt att andas och fick syrgas. Mitt huvud hann inte reagera på det snabba sjukdomsförloppet. Jag ringde min man med videosamtal och sa till honom att jag inte orkade mer. Under tiden kom sjuksköterskorna in i rummet och tog blodprover, gav febernedsättande medicin och kollade blodtrycket. Jag var nära att ge upp.
– Det var jobbigt att behöva säga till min man att jag älskade honom, men att jag inte orkade mer. Jag insåg att det här kanske var sista gången vi pratades vid. Han sa, ”Ge inte upp, jag har inte gett dig lov att gå ifrån mig. Du måste kämpa.” Jag svarade att jag hade inte mer kraft. Sen behövde jag lägga på, jag orkade inte ens hålla telefonen.
Vändningen
På kvällen låg Indira i sängen och skakade. Nu hade hon över fyrtio graders feber. Hela natten försökte de att få ned febern. På tors-dagen mådde Indira ännu sämre.
Fakta. Indira Wilson
Yrke: Pastor
Kommer från den engelsktalande ön Dominica i Karibien, som ligger mellan Martinique och Guadeloupe.
Växte upp i en kristen familj. Pappan var pastor, mamman arbetade med barn, kvinnogrupper och evangelisation.
Gift sedan tjugotvå år tillbaka. Två barn och två barnbarn.
Bor i Ekshärad, Värmland.
– Nu började jag känna en sorts lugn och ro, men den hade en rädsla i sig. Det var inte ett sådant lugn som man ska ta emot och omfamna. Jag ville bara sova. Det kändes som jag var klar med livet.
– Klockan var sex på kvällen och jag låg på min högra sida i sängen. Sjuksköterskorna ville inte att jag skulle ligga på rygg med tanke på min tunga andning. Jag kände att jag snart skulle somna. Helt plötsligt, som om jag utsatts för en strömstöt av en hjärtstartare, kände jag hur någon ryckte hårt i mig. Jag öppnade ögonen och hörde någon säga: ”Vänd dig och lägg dig på din vänstra sida”. Jag suckade, blundade och sa: ”Låt mig vara.” Snart var jag nära att somna igen. Samma sak hände då igen, men kraftigare. Jag hörde samma röst: ”Vänd dig och lägg dig på din vänstra sida”. Jag böjde huvudet och tittade ner mot mina fötter och sa: ”Jesus, jag orkar inte.” Då kom rösten en tredje gång: ”Vänd dig och lägg dig på din vänstra sida”.
Stå upp
Nu tog Indira all kraft hon hade, vände sig och la sig på sin vänstra sida. Hon visste att sköterskorna skulle komma och ta prover. Men hon bestämde sig för att vad som än hände skulle hon ligga kvar på sin vänstra sida. Nu skulle hon helt säkert somna.
– Men det gjorde jag inte, för femton minuter senare kom sköterskorna in. När de hade gått, kom nästa uppmaning: ”Stå upp”. Jag tänkte, jag kan ju knappt gå. Jag vände mig långsamt och ålade mig ur sängen och lyckades ta mig till toaletten. På vägen tillbaka till sängen var jag nära att svimma, jag var så svag. Jag tänkte lägga mig på den vänstra sidan. Då kom rösten igen: ”Nu kan du sova.” Jag somnade på sekunden.
Kraft och energi
Nästa morgon vaknade Indira mycket tidigt. Nu kände hon sig inte sjuk längre. Hon kunde inte förstå vad som hade hänt.
– Jag kan inte beskriva det med ord. Det var som om jag aldrig hade varit sjuk. Jag vaknade och satte mig upp i sängen. Innan hade jag inte orkat sitta. Jag ställde mig upp, vilket också var märkligt. Jag log och tänkte, vad är det som hänt? Jag gick in på Spotify på min telefon och en lovsång av Kim Walker Smith och sången Stone kom upp: Jag kommer inte låta stenarna ropa, någonting inom mig måste prisa dig. Sen bäddade jag sängen och duschade. Nu hade jag en sådan kraft och energi. Jag kunde inte förstå detta.
– Läkarna kom in på sin rond. De testade min syresättning. Jag fick gå fram och tillbaka och de ställde frågor. En av läkarna sa: ”Vi har gjort allt för dig, medicinen har fungerat.” Jag svarade och tackade för allt som de hade gjort för mig, men jag gav äran till Gud.
– Min syrenivå låg nu på 98 procent, precis där den skulle ligga. Läkarna sa att de ville skriva ut mig dagen därpå. Jag ringde min man och berättade. Jag var så glad.
Tvivel
Men på kvällen började Indira tvivla.
– Vad är det som händer? tänkte jag. Kanske skulle det komma tillbaka? Jag blev rädd. Jag hade ju varit med om att människor i min närhet i ett sent skede av livet kvicknat till någon dag, men sedan avlidit strax därefter. Skulle det nu hända mig? Men jag bad till Gud och tackade för vad han hade gjort för mig. Covid kom inte tillbaka.
Det var en stor stund för Indira när hon tog sig från rummet ner till utgången. Hon kunde inte gå lika fort som förut. Läkarna hade sagt åt henne att äta och dricka mycket. Kroppen behövde energi.
– Min man var mycket tystlåten när han hämtade mig och visste inte riktigt vad han skulle göra. Jag förstod att han hade stått inför att han kanske skulle förlora mig.
– Under en månad var jag isolerad från familjen. Det var den längsta tiden någonsin som jag inte fått krama om våra barn. Men när jag fyllde år kom de in till mig och kramade om mig. De brydde sig inte och blev inte sjuka. Inga andra blev heller smittade, som varit i närheten av mig.
Ingen hallucination
När Indira tänker tillbaka på tiden på sjukhuset så inser hon att Gud var där hela tiden. Han lämnade henne inte ensam. Och människor på tre kontinenter hade bett för henne.
– Folk frågar om jag tror att det var en hallucination. Men jag var helt vaken, jag visste att någon var i rummet. Jag var inte ensam och jag visste var han stod. Det var ingen dröm, det var så verkligt.
Lärdomar
Den här händelsen har lärt Indira att förstå ännu mer vem Gud är.
– Det är som att få fler rötter på mitt träd. Han tar hand om mig. Han är trofast. Jag blir så berörd av att han kom till mig i mitt rum när han har tusen andra att se till.
– Vi får inte glömma bort att tillbedja mitt i stormen. Det är så viktigt. Mitt i stormen är min Gud fortfarande med. Han är inte bara där när solen skiner. Han är också med mig mitt i det svåra.
– Det är viktigt att lyda när Gud talar. Jag tror inte att jag skulle vara här om jag inte hade agerat på vad han sa. Ibland stannar vi upp, vi orkar inte. Men han hade redan gett mig kraften att göra detta. Det var bara för mig att agera.
