Gudstjänster lockar
i vackra tältkyrkor

Tältet har kommit i ropet igen, skulle man kunna säga. Och det är frimodiga, folkliga evangelister som tar dessa initiativ. Jag hör rapporter om fullsatta tältsalonger. Sång och musik som gillas av icke kyrkvana. Som berör och öppnar hjärtan för evangeliet. Enkel men tydlig predikan om vad det innebär att bli en kristen. Inbjudan till överlåtelse och personlig förbön. Och inriktningen är kristallklar: att nå nya människor med budskapet om frälsning. Länge nog har det som förr kallades väckelsemöte i många sammanhang bytt fokus. Lovsång, predikan, förbön har mer handlat om förnyelsestunder för redan troende än att ”spränga fromhetsvallen” och vända församlingens hjärta utåt.

Det kan skapa spänningar när ivriga evangelister går på offensiven. Men vi behöver lära oss att ta till vara olika gåvor. De ivriga entreprenörerna får inte kvävas och låsas in. Samtidigt måste de visa respekt för den lokala kyrkan och kroka arm med dess ledare, annars riskerar deras initiativ att bli slag i luften. Tyvärr har svensk kristenhet haft svårt att våga släppa loss evangelisterna. Ska något göras vill vi att initiativet tas av församlingens ledare. Problemet på senare årtionden är att allt för få pastorer och ledare har handlingskraft och mod som krävs. Och de blir ibland otrygga om idéerna kommer från annat håll. Men nu ser vi vilka goda resultat som kan nås när det finns ett gott förtroende upprättat mellan kyrkornas pastorer och de fria entreprenörerna/evangelisterna. Kampanjerna styrs inte upp eller begränsas av traditionellt tänkande – evangelistgåvan får en chans att blomma ut! Det här är något vi behöver samtala mer om i svensk kristenhet!

John Hedlund och Bertil Paulsson var aktade namn i min ungdom. De kunde samla alla församlingar i stad efter stad till stora genomtänkta kampanjer med stark genomslagskraft. De var inga ”löshästar” som var ute för att bygga omkring sig själva. Nej, nej! De var församlingarnas ödmjuka tjänare samtidigt som de frimodigt stod upp för den vision Gud gett dem. De erbjöd sina tjänster – och det upplägg de trodde på. Och förtroendet som skapats gav dem utrymme och den frihet de behövde för att komma till sin rätt! Här såg vi en vacker och dynamisk samverkan: allt var förankrat och sanktionerat av församlingarna på orten. De var med i förberedelsearbetet och tog ansvar för uppföljningen utan att vingklippa och binda evangelisterna. Allt byggde på respekt för olika tjänster och gåvor. Mitt råd, för att bryta förlamning och försiktighet, inåtvändhet och ”uppehållande verksamhet” utan verklig rörelse och födslokraft: Släpp loss evangelisterna! 

Egentligen är det otroligt att till exempel Emilia Lindberg och hennes kompisar kan resa landet runt och samla fullsatta tält på plats efter plats. Lita på att många unga evangelister, sångare och musiker kommer att följa i deras spår! Nu är tid för offensivt tänkande! Och det kommer, med all säkerhet, att frigöra ekonomiska medel. Det finns nämligen en längtan bland många kristna att få engagera sig i något som andas liv.

”Mina möten ska inte kännas som ett struptag men som en varm omfamning”, sa en känd evangelist. Inramningen är viktig. Bemötandet. Den folkliga, glada och öppna atmosfären. De personliga vittnesbörden. Musiken som går hem hos den breda allmänheten. Gärna en kopp kaffe. Men samtidigt rakheten, noggrannheten att förmedla evangeliet. Religiös underhållning kan förhärda både syndare och fromma. Evangelistens ansvar är att ställa sina lyssnare inför Kristi kors och utmana till omvändelse!