EN UNG GENERATION KLIVER FRAM!

Jag blir nyfiken och hoppfull då jag känner den andliga glöd många kristna ungdomar är bärare av i dag. När jag besöker våra stora sommarkonferenser och ser hur de samlas i tusental för att lyssna till förkunnelse, be och lovsjunga, blir jag djupt berörd. De gamla storheterna Nyhem, Torp, Lapplandsveckan, Hönökonferensen med flera är inga pensionärsträffar. Underbart nog möter vi också män och kvinnor med grånad hjässa – men det bestående intrycket är synen av alla unga deltagare.

Då jag samtalar med mina vänner som under många år fungerat som förebedjare i Torpladans väckelsekvällar berättar de med entusiasm och gripenhet om den bönelängtan de möter. Det är kö till förbönsplatsen. Och det är de unga som tränger sig fram. Förebedjarna berättar under tårar om den djupa hunger de möter. Helig kallelselängtan. Brinnande böner om att få gå Guds väg och bli vad han ämnat dem till. Rapporterna är samstämmiga från alla de konferensplatser jag haft kontakt med. 

Självklart finns det ett mänskligt behov hos unga människor att träffa jämnåriga. Ungdom drar ungdom – så har det alltid varit. Men, det är imponerande och stort att de gamla, traditionella konferenserna lyckats bli den naturliga mötesplatsen för en ny generation! Och det vore en sak om det bara var fokus på häftiga konserter och ytlig underhållning. Men då jag ser tonåringar vandra i långa led, med biblarna i sina händer, på väg till bibelstudier måste jag säga att det är en vacker syn! Jag tror inte föräldragenerationen kan vara oberörd. 

Jag minns pastor Nils Pollacks visdomsord: ”Revolutioner startar sällan på ålderdomshem.” Man kan le åt detta, men det är svårt att motsäga. I alla tider har det varit unga människor som brutit ny mark. Varit förtruppen i den andliga väckelsen. Då jag tittar på gamla svartvita foton från överfulla missionshus för drygt hundra år sedan är det slående att medelåldern ofta verkar vara så låg. Genuina väckelserörelser är ofta ungdomsrörelser. Själv minns jag den frambrytande Jesusrörelsen för femtio år sedan. Den var Guds specialdesignade svar på en vilsen ungdomskultur, präglad av droger och med ett sökande efter en enkel, annorlunda livsstil. Oj, så mycket som hände på plats efter plats! Självklart kverulerade en del äldre medlemmar i en och annan kyrka. De kände inte igen sig i deras sätt att sjunga, be och evangelisera. Det nya oroade och störde invanda mönster. Ja, ja, så har det alltid varit. Men, nu känner jag en märklig förväntan – det är något nytt på gång! Då jag pratar med nyfrälsta ungdomar som är ute på stan om nätterna för att vittna om sin tro, och ser glädjen i deras ögon, fylls jag av glädje. En ny generation hängivna lärjungar som inte är nöjda med mindre än att få se städer och samhällen förvandlas av evangeliets kraft!

Har jag några år kvar vill jag göra allt för att stötta och uppmuntra de unga. Och förhoppningsvis kanske man kan fungera som något av mentor. Jag märker nämligen att många, som kunde vara mina barnbarn, söker kontakt. Vill samtala och få råd. Vill följa med mig ut på mina mötesresor. Jag känner att de sträcker sig efter att få ta över den stafettpinne jag försökt bära under den tid som blev min! Kanske är det viktigt att vi som vandrat ett lite längre vägstycke är villiga att gå tillsammans med dem som ska ta över. Och många unga behöver en historisk förankring. I en historielös tid är nog behovet stort av trygga, varma fäder och mödrar. Ska jag kunna vara en sådan förebild hör det ihop med att jag gett dem mitt hjärta. Att jag vill vara en del av det de upplever nu.