Skakande inblick i surrogatindustrin

Kommentar. Surrogatbranschen och dess upplägg måste kriminaliseras. Det här är människohandel med dubbla offer: spädbarnen och kvinnorna som burit dem, skriver chefredaktör Åke Hällzon.

Surrogatindustrin är ett hån mot människovärdet och barns rättigheter, skriver Åke Hällzon efter att ha sett SVT-dokumentären ”Vi ska ha barn”.
Publicerad Uppdaterad

Journalisten Negra Efendić har i SVT:s ”Dokument inifrån” följt barn som blivit till genom surrogatmödraskap; att en kvinna för någon annans räkning genomgår en graviditet och en förlossning. Graviditeten kommer till stånd genom att införa ett befruktat ägg i livmodern på den kvinna som ska bära barnet. Vanligen är uppdragsgivarna de genetiska föräldrarna, men det förekommer att ägget doneras av surrogatmodern eller av en annan känd eller okänd givare. Surrogatmammor anlitas oftast av par som biologiskt inte själva kan få barn. 

De tre programmen i Negra Efendićs ”Vi ska ha barn” visar med all önskvärd tydlighet varför denna verksamhet snarast måste upphöra och lagstiftningen skärpas. Surrogatindustrin är ett hån mot människovärdet och barns rättigheter. Att surrogatgraviditeter är möjliga att genomföra för svenska medborgare rimmar särskilt illa med vår självbild av ett land präglat av humanism och allas lika värde. Jag undrar efter att ha sett serien vad Astrid Lindgren skulle sagt.

Negra Efendićs perspektiv är surrogatbarnens. Det är utmärkt. Surrogatindustrins motor är alltid de vuxnas barnlängtan. Svenskar som vill köpa sig graviditeter av surrogatkvinnor är vanligen infertila par, samkönade par, singlar (!) eller, som i dokumentärserien, par som är för gamla.

I ”Vi ska ha barn” berättar Tommy och Marie Söderlind hur de anlitade Eduardo Afonsos företag Nordic Surrogacy för att skaffa barn. ”Det var vår sista chans”, säger de i programmet. Hon var 66, han 69. 

Negra Efendićs skakande dokumentärserie visar hur det idag är möjligt att sätta sig vid datorn och köpa ett barn. Så kan vi förstås inte ha det.

Åke Hällzon

Surrogatmödraskap är inte tillåtet i Sverige. Men mödraskap genom surrogat hindrade inte Tommy och Marie. ”Det är redan här”, säger Afonsos i programmet, ”det är inte en teori.” Han har rätt. Paret Söderlinds tvillingar blir till i Little Rock i USA. De inser ändå att de inte kommer att orka med två stökiga tonåringar och spekulerar därför om att ”lämna över” barnen om tio till tolv år. Så långt gick det inte. Socialtjänsten ingriper och tvångsomhändertar barnen när de är tre.

Här finns också en berättelse om en flicka som tillkommit genom surrogat i Ukraina, men som hamnar i ett sorts ingenmansland när mannen som beställt henne greps för sexbrott mot barn och dömdes till sju års fängelse: En pedofil hade försökt köpa sig ett barn.

En som är starkt kritisk till surrogatindustrin är juristen Staffan Sörensson. Han var en av dem som medverkade till att möjliggöra surrogatmödraskap för svenskar genom att ta fram svensk praxis för hur utlandsfödda surrogatbarn skulle bli svenska medborgare. Öppenhjärtigt berättar han om hur han helt bytt uppfattning. Det är en cynisk bransch som profiterar på människors barnlängtan.

Negra Efendićs skakande dokumentärserie visar hur det idag är möjligt att sätta sig vid datorn och köpa ett barn. Så kan vi förstås inte ha det. Att inte kunna få barn rättfärdiggör inte på något sätt marknaden med spädbarn som tas från fattiga kvinnor som burit och fött dem. Vi har lagar mot trafficking. Nu måste vi snarast kriminalisera surrogatbranschen och dess upplägg. Det här är människohandel med dubbla offer: spädbarnen och kvinnorna som burit dem. Var är Kristdemokraterna i frågan? Att köpa och sälja människoliv måste kriminaliseras.

Powered by Labrador CMS