Åke Hällzon: En ung kvinna utbuad – för att hon är judinna

Musiktävlingen Eurovision är över och de runt tusen extrainkallade poliserna från södra Sverige, Norge och Danmark har åkt hem.

Om den svenska uttagningen melodifestivalen har utvecklats till en sorts undermålig barn-tv för förskoleåldern med lika parodiska som pinsamma framträdanden, är Eurovision absolut inte ett barnprogram. Lördagens final innehöll en satanistisk rit på scenen i Irlands bidrag (ja, det är sant) och mer naket än påklätt. 

Det är svårt att föreställa sig att det är samma program i vilket Tommy Körberg sjöng Stad i ljus i Dublin 1988, sången om en ny himmel och ny jord som blev psalm nummer 830 i den svenska psalmboken.

Men det är en ny tid. Vem kunde ana i slutet av 1980-talet att svensk polis inför samma musiktävling såg det främsta hotet vara en terrorattack från våldsbejakande islamister? 

Tävlingen i år kommer att bli ihågkommen, inte för musiken, utan för demonstrationerna och Israelhatet som omgärdat arrangemanget. De demonstranter som tågade genom Malmös gator under tävlingsdagarna är inte en fredsrörelse, ej heller en i första hand pro-palestinsk rörelse, flaggorna till trots. Det var demonstrationer mot Israel.

Polisen, och troligen också israeliska säkerhetstjänsten, bedömde stämningen i Malmö som så fientligt inställd till den tillresta israeliska delegationen att Israels artist Eden Golan fick tillbringa de fem dygnen i Malmö på hotellrummet. De kunde inte garantera hennes säkerhet om hon rörde sig utomhus.

Det är förstås fruktansvärt, men inte nytt. Malmö är sedan länge känt över världen som en stad med starka antisemitiska tendenser. Sedan 2010 har Simon Wiesenthal Center haft en reserekommendation att judar ska iaktta extrem försiktighet om de besöker Malmöregionen. New York Times och brittiska The Telegraph har återkommande rapporterat om judehatet i Malmö. Och i Israel har medier under våren beskrivit Malmö som antisemitismens huvudstad i Europa. Israels nationella säkerhetsråd har uppmanat israeler som tänkt åka till Malmö att tona ned sin nationalitet. Inför Eurovision avrådde man från att besöka Malmö. 

Det kunde inte Eden Golan göra. Hon var på plats för att representera sitt land. 

Det som sedan sker inne i Malmö Arena när Golan framför Israels bidrag är som ett eko från tidigt 1900-tal. En 20-årig judisk kvinna ställer sig på en scenen. Och blir utbuad på grund av sin etnicitet. Inför 155 miljoner tittare är buropen så starka att SVT justerar ner publikljudet i sändningen. ”För att få en balanserad ljudbild”, som producent Ebba Adielsson sa till Kulturnyheterna.

På torget utanför arenan utbryter tumult under finalen. Polisen beslutar sig för att tömma platsen. Bussar körs fram, hästar ställer sig på rad bakom poliser som bildar mänskliga kedjor. Demonstranter bärs bort.

Eurovision är ett opolitiskt evenemang har det sagts. Det stämmer dåligt med verkligheten. Tävlingen är snarare ett lackmustest där politiska strömningar blir särskilt tydliga. Lördagens evenemang visar att läget är allvarligt. Israelhatet och antisemitiska idéer växer sig allt starkare och måste hejdas. 

Jag sänder en tacksamhetens tanke till de tusen poliserna.