Wiborn och Piensoho redo    att väljas i omtvistat kyrkoval

Karin Wiborn är föreslagen som kyrkoledare för Equmeniakyrkan och Niklas Piensoho som biträdande. Valet sker när kyrkokonferensen ”On the Move” hålls på Svenska Mässan i Göteborg den 14–18 augusti.

Nyheter. Niklas Piensoho, idag pastor och föreståndare för Filadelfiakyrkan Stockholm, kan om någon vecka väljas till biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. I ett samtal med Hemmets Vän talar han om tro och identitet, om att överskrida samfundsgränser och om att låta förändring utmana tryggheten.

Publicerad Uppdaterad

Under månader utpekades han som den ”hemlige kandidaten” i Equmeniakyrkans kyrkoledarval, och i samfundets tidning har debatten för eller emot Niklas Piensoho, men också en debatt kring turerna i kyrkoledarvalet, varit livlig. 

I juni presenterades han tillsammans med Karin Wiborn som kyrkostyrelsens förslag till ny kyrkoledning för Equmeniakyrkan. I juli blev han återigen välkomnad i Equmeniakyrkans pastorskår, och i ett välfyllt seminarium på Hönökonferensen blev han utfrågad av pastor Anders Marklund och allmänläkaren Emil Johansson.

Guds vilja

– Om jag ska säga hur det känns idag så känner jag mig väldigt glad och tillfreds, tacksam och förväntansfull. Jag har landat i att detta är Guds vilja, säger Niklas Piensoho när vi talas vid på telefon någon vecka innan valet i kyrkokonferensen ”On the Move” som hålls på Svenska Mässan i Göteborg den 14–18 augusti. 

Han talar om ett svårt beslut, om ett uppbrott, ”nästan en sorgeprocess” när han nu lämnar pingstförsamlingen Filadelfia Stockholm efter 18 år.

– Under så lång tid som föreståndare växer man nästan samman med människor och sammanhang. Det gäller både församlingen, medarbetare och internationellt i alla våra relationer. Har man en gång varit människors pastor så förblir man det oavsett anställningsform framöver, något finns kvar.

– När jag var på Hönökonferensen i somras mötte jag flera av vännerna från Fiskebäck (Equmeniakyrkan Fiskebäck, red anm) där jag tidigare var föreståndare i tio år. Då sitter de där banden kvar. Det är lite fascinerande, men jag tror att det hör till rollen, fortsätter Niklas Piensoho.

Vi kommer in på det här med samfundsgränser. Under utfrågningen i Hönökonferensen uttryckte han bland annat: ”Jag har aldrig kallat mig pingstvän eller missionare, utan kristen, det har känts bra för mig.”

Flytande samfundsgränser

– Jag tror att alla uppfattar idag att samfundsgränserna blir alltmer flytande. Historiskt sett var det där väldigt viktiga identitetsmarkörer. Nu uppfattar jag att de absolut flesta människor identifierar sig med sin lokala församling, inte nödvändigtvis med det samfund som den församlingen är ansluten till.

– Redan när jag blev pastor inom Svenska Missionsförbundet 1990 såg jag att i valet av församling var man mer beroende av tonläget i församlingen och relationer till människor. Så tror jag att det också varit i Pingströrelsen med en viss fördröjning.

– Det jag brinner mest för är kyrkans mission, att förkunna evangeliet för vår tids människor, säger Niklas Piensoho, tidigare pastor och föreståndare för Filadelfiakyrkan Stockholm.

Equmeniakyrkan är en tillfällig lösning i väntan på vad Gud ska göra i nästa steg. Det är Guds rike, Guds vilja och evangeliet som är det viktiga.

Niklas Piensoho

– Det är det jag uppskattar med Equmeniakyrkan, där man från början konstaterar att vi är ett provisorium. Equmeniakyrkan är en tillfällig lösning i väntan på vad Gud ska göra i nästa steg. Det är Guds rike, Guds vilja och evangeliet som är det viktiga. Det är det vi måste presentera för människor.

Jag vet att du redan i början hade starka relationer till evangelister och den typen av andliga tjänster i församlingen. Du har också beskrivit dig själv som evangelist …

– Så ser jag det fortfarande. Den första gåva jag identifierade hos mig själv och som jag uppfattade att andra också kunde se och bekräfta hos mig, det var evangelistens gåva. Med det menar jag någon sorts andlig gåva att tala tro in i människors liv. Då kan det handla både om dem som kommer till tro och om dem som behöver förnya sin tro. 

Är det en evangelist som Equmeniakyrkan behöver som kyrkoledare?

– Jag tror att allt Guds folk behöver evangelister. Ibland tänker jag att en del av frikyrkans dilemma är att vi har haft för få evangelister i våra församlingar. Den rollen har sjunkit tillbaka, eller också har den blivit ett snäpp för exklusiv i en annan vinkel, svarar Niklas Piensoho, som också talar om hur han ser att han växt in i en ledarroll som herde och även lärare, särskilt för unga människor.

Det har under de senaste månaderna varit en livlig debatt både för och emot dig som kyrkoledare – vad säger du om den?

– Det har jag inte så mycket att säga om annat än att det hör till våra ordningar, att den här typen av samtal måste kunna föras. De är viktiga: Vad är bra? Vad är inte bra? Vilka frågetecken finns?

– Jag förstår att människor som inte känner mig och som möjligen inte har kollat på internet i någon större omfattning, att de undrar: Vem är han? Möjligen har jag själv tänkt att det finns få pastorer i Sverige som är så offentliga som jag. 

Oppositionen viktig

– I stort sett allt jag har sagt de senaste 18 åren är offentligt, det ligger på Youtube. Det finns två eller tre C-uppsatser som behandlar olika delar av min teologi. Jag har skrivit ett antal böcker. Vill man så är det ganska enkelt att försöka ta reda på ungefär vad jag står för.

– Det är viktigt att det alltid finns en opposition, det tror jag tillhör en sund församlingsmiljö i alla lägen. Den här idén om att det bara finns en ledare och att ingen säger emot, någon slags Putin-teologi, den är naturligtvis enkel för den som är ledare men den är väldigt ohälsosam, fortsätter han.

– Det måste föras diskussion och samtal. Sedan ska man skilja mellan person och sak, men det tycker jag att man har gjort i det här fallet.

Jag höll på att säga: Är det egentligen så enkelt att bara ha ja-sägare omkring sig?

– Nej, jag är livrädd för det. Men jag uppfattar ibland att en del pastorer tycker att det är jobbigt med kritik och ifrågasättande. Det tror jag i och för sig att det är mänskligt att det är så – men det ska gunga till och man måste tänka till.

Vad är det du ser i Equmeniakyrkan? Vad kan du ha för betydelse där?

– Först: Det känns otroligt hedrande och uppmuntrande att det är en stor grupp församlingar som har önskat mitt ledarskap. Jag vet inte vilka argument man har använt, men det man sagt från beredningsgruppen är att det företrädesvis varit människor som önskar förnyelse. Vi måste våga något nytt, vi behöver göra ett omtag, säger Niklas Piensoho.

– Det är väldigt öppet vad exakt det betyder, men jag tolkat det som att det är min person och mitt tilltal som man vill ha in: Ett fokus på evangeliet, att nå nya människor med evangeliet om Jesus. Att sträcka sig mot barn, mot ungdomar och inte minst den nu stora gruppen åldrande i Sverige, som fortfarande har med sig både Bibeln och psalmer från skoltiden.

– När Jesus säger: Lyft blicken och se hur fälten vitnar till skörd, då har jag ibland tänkt: Det är nästan bokstavligt sant i Sverige. Där finns en del vitnande huvuden och så många som har gått igenom söndagsskola, man har varit i frikyrkan, och av olika skäl har vi tappat dem. Tänk om vi kunde få nåden att sträcka oss till dessa människor igen?

– Det jag egentligen brinner för är kyrkans mission – att förkunna evangeliet för vår tids människor. Sedan är jag som kyrkoledare inte föreståndare. Det som är avgörande är inte det kontor där jag sitter, utan det är församlingsexpeditionen – där pastorerna och medarbetarna finns.

Det är viktigt att det alltid finns en opposition, det tror jag tillhör en sund församlingsmiljö i alla lägen. Den här idén om att det bara finns en ledare och att ingen säger emot, någon slags Putin-teologi, den är naturligtvis enkel för den som är ledare men den är väldigt ohälsosam.

Niklas Piensoho

– Och att uppmuntra pastorer, att vara ett bra ryggstöd för ungdomsledare, pastorer, diakoner att orka ett varv till, för ibland är det väldigt motigt – det hoppas jag kunna bidra till, säger Niklas Piensoho.

Equmeniakyrkans församlingar är väldigt olika – med ibland väldigt olika teologi. Går det att omfatta den bredden som kyrkoledare?

– Jag tror inte att det går att förkroppsliga den bredden, och det tror jag ingen kan. Jag tror att vi är förbi den tiden då en människa själv förkroppsligar ett helt nationellt samfund, fortsätter han och talar om förslaget med Karin Wiborn som kyrkoledare och honom själv som biträdande kyrkoledare.

– Vi behöver höra flera olika röster. Det hör till vår tid, generellt sett, och det är jag också väldigt bekväm med.

– När jag har tittat på Equmeniakyrkan ser jag flera saker. Ett: Man har gjort något som ingen trodde att man någonsin skulle kunna göra, nämligen att få tre samfund med historiska rötter att gå samman. Det tycker jag är storslaget. 

– Två: Man har gjort allt man har kunnat för att ta bort eventuella hinder: Är det här verkligen nödvändigt som ett hinder? Det var nödvändigt för hundra år sedan, men är det nödvändigt idag? Man har faktiskt varit beredd att säga att det är inte längre helt avgörande för oss.

– Och tre: Man har varit väldigt tydlig i Equmeniakyrkans vision: ”En kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen.” Den visionen var enkel för mig att känna igen mig i direkt. Allt det tänker jag att jag kan stå för, säger han. 

Hur gör man för att vända trenden med minskande församlingar?

– Ja, hur gör man det? Jag vet faktiskt inte det. Jag vet att det finns många församlingar som mänskligt sett kommer att ha det väldigt svårt framöver. Och jag vet att andra församlingar aldrig har varit så stora och så starka som de är just nu. 

– Förmodligen är varje församling i en unik situation där det inte finns ”one size fits all”-lösning. Man behöver fundera på: Där ni är, med den historik ni har och med de förutsättningar som är era – finns det något ni kan göra annorlunda? Det tror jag möjligen är det enda man behöver ta till sig.

– Men jag tror att 90 procent av alla medlemmar i våra kyrkor, när de skulle svara på vad det viktigaste värdet är för dig i din tro, skulle troligen säga: Trygghet. Och all förändring är en utmaning för tryggheten. Nu ska vi göra något vi aldrig har gjort förr. Det väcker frågor och ibland oro.

– Det är hela tiden det samtalet och den spänningen. Dels att bekräfta det vi redan har, det som har burit oss och som är viktigt, dels att inse vad som behöver förnyas och förändras. Nej, jag har ingen enkel lösning, säger Niklas Piensoho till sist.

Powered by Labrador CMS