Vanskligt att sätta 
fokus på lyckorus

I dag blev jag påmind om en klämkäck liten sång från söndagsskolan. Den berättar om hur ljust och härligt livet bör vara när man tror på Gud. Möjligen kan dock risken finnas att den skapar en inre press på oss att ständigt uppleva eufori. Känner vi inte lycka är det något fel på tron. Så här sjöng vi: 

”På söndag är jag lycklig, på måndag full av fröjd. På tisdag har jag frid med Gud och jublar helt förnöjd. På onsdag och på torsdag jag känner mig så säll. På fredag då är himlen här, så ock på lördag kväll ... Lycklig, lycklig, lycklig alla dar ...”

Mina söndagsskollärare var verklighets­förankrade och trovärdiga. Atmosfären omkring dem var god och tilldragande. De var tryggt förankrade i Bibeln och lärde oss att älska Herrens ord. Heder åt dessa trofasta, kärleksfulla män och kvinnor som var med och öppnade porten till ett liv i Guds gemenskap. 

Det jag går och småler åt i dag är ett knippe sånger som, likt den jag citerat, skönmålar tillvaron här i tiden en aning. Men de förmedlar också något viktigt! Oavsett hur svåra omständigheter och prövningar livet bjuder kan jag få ha den inre glädjen kvar! Glädjen i Gud är något djupare, starkare, mer varaktigt, än ett tillfälligt känslorus och bubblande skratt.

... på måndag full av fröjd…? Jag kom hem när det första gryningsljuset bröt fram och signalerade att måndagen var i an­tågande. Helgens möten i Norge hade varit både många, långa och intensiva och jag var rejält trött. 

Jag vet inte om jag kan hävda att jag var full av fröjd då jag försökte ta mig ur sängen fram på förmiddagen. Huvudet värkte. Musklerna i kroppen var stela på grund av den reumatiska inflammation de kämpar med. Och själen hade svårt att komma till ro eftersom det inte bara går att koppla av på beställning. Men jag har lärt mig låta återhämtningen få ta sin lilla tid. Och, faktiskt, trots att jag inte sjöng och jublade så högt stämmer grundackordet i sången: jag har frid med Gud! Jag vet att han omsluter mig trots att mina känslor inte kunde förnimma det så starkt just då.

Men, kanske ska vi tänka igenom hur vi berättar för andra om tron. Att förneka sorg, lidande och prövning, att förtränga att det kan finnas dagar utan jublande sång, får oss att framstå i en konstig dager. Som att vi lever i en andlig drömvärld, svävar högt över de bekymmer vanligt folk brottas med. 

Ska jag kunna förmedla tron till mina medmänniskor, skapa en längtan efter Gud hos dem, är nog en avgörande hemlighet att jag låter garden falla och möter dem ärligt och ödmjukt. Vågar vara sårbar och sant mänsklig. Det skymmer inte evan­geliet. Andlig uppblåsthet gör det däremot. Och att sätta för mycket fokus på lyckokänslor är vanskligt. Vi kan komma in i tuffa tider då själslivet är sargat, psyket uttröttat och vi är ur balans. Då är det angeläget att trons grund är något annat än ett tillfälligt lyckopiller! Jag blir faktiskt lite ängslig ibland när jag ser massor av ungdomar storma fram till förbön. Varför då? Kanske har jag tyckt att förkunnelsen varit ytlig med mest tonvikt på mäktiga upplevelser.

”Med Jesus i båten kan jag le mitt i stormen ...” Visst låter det sorgligt och härligt! Och sången rymmer en underbar sanning om ro och trygghet. Ändå tänker jag i dag på hur Martin Luther lägger ut texten om den nattliga seglatsen: Bjuder du med Jesus i båten får du bereda dig på storm. Ett lite kärvare tonläge som säger att livet här i tiden är en kamp och strid.