Mukwege: ”25 år inget att fira”

Panzisjukhuset har specialiserat sig på gynekologiska rekonstruktioner efter sexuella övergrepp. Det ägs och drivs av den kongolesiska pingströrelsen ”Communauté des Eglises de Pentecôte en Afrique Centrale” (CEPAC) men grundades av svensk pingströrelse och har byggts upp med stöd från både Sida, PMU och Läkarmissionen.

Den första patienten som kom den 1 september 1999 var en kvinna som hade blivit våldtagen och skjuten i benet av rebeller. Trots att sjukhuset ännu inte fanns på plats, även om grundstenen var lagd, opererades hon av den finske kirurgen Veikko Reinikainen, stationerad i landet, i det som man kallade för ”kolonialhuset” och som varit chefsläkaren Denis Mukweges privata bostad på Panziområdet under senare år. 

– Det tog dem sex timmar, berättar röntgensjuksköterskan Kerstin Åkerman, som var på plats och servade med den utrustning de behövde. 

– Kvinnan var den första våldtagna patienten som kom till Panzisjukhuset. Men att hon hade blivit våldtagen i samband med attacken fick vi veta först senare när hon kom tillbaka för vård. Det var alldeles nytt för oss då, förklarar Kerstin vidare i en intervju för Pingst.se.

”Konflikten fortsätter”

På 25-årsdagen efter denna operation skriver Denis Mukwege i ett uttalande för den egna organisationen Panzi Foundation:

”Denna årsdag är faktiskt inte ett ögonblick av glädje utan av djup bitterhet, eftersom konflikten som redan existerade under skapandet av Panzisjukhuset fortfarande rasar.”

Han fortsätter:

”I 25 år har vi reparerat kroppar och själar som slitits sönder av den brutala användningen av sexuellt våld som ett krigsvapen. Det faktum att vi varje dag fortsätter att operera på nya generationer av kvinnor och flickor som har utsatts för detta ofattbara våld är ett bevis på allvaret i den kris som kvarstår i vår region som slits isär av vapenvåld.”

Symbol för hopp

Dr Mukwege beskriver ändå Panzisjukhuset som en fristad och en symbol för hopp för de utsatta.

”Under det senaste kvartsseklet har vi, förutom sjukvård, bemött våld med kärlek och försökt omvandla lidande till styrka genom att följa med mer än 83 000 överlevande av sexuellt våld på vägen mot helande, autonomi och värdighet”, skriver han.

Han fortsätter med att tala om sjukhusets arbete som sträcker sig långt utöver medicinsk vård och kirurgiska ingrepp, om ett holistiskt arbete för utsatta och om framgångar som inneburit återupprättade liv, återvunnet människovärde och en unik gemenskap bland utsatta.

”Panzis prestationer är ett bevis på kvinnors motståndskraft och styrka och kraften i kollektiva åtgärder”, fortsätter dr Mukwege.

”Rättvisa är inte bara ett effektivt verktyg för förebyggande utan också en väsentlig del av rehabilitering, utan det beror på statens och institutionernas vilja som alltför ofta inte svarar mot behoven hos dem som behöver dem mest.”

Rättvisa och hälsa

I sitt uttalande kommer han även in på framtidsvisionen som handlar om att arbeta förebyggande för kvinnohälsa men också för rättvisa i Kongo DR.

”Giftig maskulinitet, det illegala utnyttjandet av konfliktmineraler, kulturen av straffrihet och bristen på legitimitet hos institutionella aktörer är alla faktorer som underblåser de återkommande cyklerna av våld som för offren för detta våld till sjukhusets dörrar”, fortsätter dr Denis Mukwege, som också påminner om vikten av fred och av att bevara hoppet i motgångens tid.

”Vårt arbete är långt ifrån klart, men med hopp, beslutsamhet och solidaritet kan vi bygga en framtid där tjänsterna från enheten för sexuellt våld på Panzi-sjukhuset inte längre behövs, och där vår arbetsstyrka kommer att vara helt fokuserad på kvinnors allmänna hälsa”, avslutar han.