”Guds vilja tilltalar inte
majoriteten i samhället”

Det säkerhetspolitiska läget har förvärrats. Sedan den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022 är händelseutvecklingen i Europa svår att förutse. Även om försvarsmyndigheten anser att ett väpnat angrepp på Sverige knappast är troligt följer de utvecklingen noga. Landets territorium och närliggande områden bevakas dygnet runt. 

Krigshotet från öster har gjort att Sverige nu även är medlem av försvarsalliansen Nato. Dessutom ges omfattande resurser till militär upprustning. Civilförsvaret har stärkts. Företag och institutioner uppmanas att se över sin it-drift och att vara vaksamma för eventuella hotbilder.

Situationen vi befinner oss i idag har tydliga likheter med den som hade uppstått på 700-talet före Kristus i Jerusalem då profeten Jesaja levde. Även då kom krigsfaran från öster. Det assyriska världsriket invaderade sina grannländer och hotade hela mellanöstern. När de assyriska arméerna närmade sig Jerusalem sammanträdde stadens politiker för att vidta nödvändiga åtgärder. 

Deras beslut påminner om dem som fattas i vår tid. De bestämde sig för en försvarsallians med grannlandet Egypten samt ökade militära satsningar. Det var i detta läge som profeten Jesaja tog till orda och föreslog en tredje väg. Tydligen var han en så kal­lad hovprofet, en slags rådgivare åt regeringen. Profetens förslag gick stick i stäv med majoritetens uppfattningar: ”Så sade Herren Gud, Israels Helige. Vänd om och var stilla, då kan ni räddas, genom lugn och tillit vinner ni styrka” (Jesaja 30:15).

I orden finns en varning för övertro på militarism. Landets ledare borde i stället söka Gud. Reaktionerna på förslaget var negativ. Antingen var Jesaja en verklighetsfrämmande religiös fanatiker eller också var han en landsförrädare. Misstanken fanns även att han i själva verket stod i maskopi med assyrierna. Ville han kanske skapa förvirring hos det politiska etablissemanget? 

De flesta tänkte att den som inte ser krig som enda lösningen är i själva verket emot fred. En liknande slutsats hörs tyvärr även ofta i vår tid.

Att i stället för vapen och militära allianser anordna ett bönemöte fanns inte i det politiska ledarskapets föreställningsvärld.

Leif Carlsson

Jesajas förslag möttes av skepticism och misstankar. Han konstaterar därför uppgivet: ”Men ni vill inte” (Jesaja 30:15). Att i stället för vapen och militära allianser anordna ett bönemöte fanns inte i det politiska ledarskapets föreställningsvärld. 

Profeten Jesaja hade det inte lätt. Han tvingades gång på gång uppleva hur hans budskap förkastades eller förlöjligades. Redan i samband med sin kallelse fick han reda på att hans karriär som profet knappast skulle bli någon större succé. 

När han väl bestämde sig för att säga ja till Guds kallelse fick han följande besked: ”Gå och säg till detta folk: ’Ni skall höra men ingenting förstå, ni skall se men ingenting fatta. Förstocka detta folk, täpp till deras öron, täck för deras ögon, så att de ingenting ser, ingenting hör, ingenting förstår och inte vänder om och blir botade’ ” (Jesaja 6:9–10).

Profetens uppgift var att framföra Guds sanningar och sanningssägare måste kalkylera med motstånd. Det är en del av den profetiska uppgiftens villkor också i dag. Guds vilja tilltalar nämligen inte majoriteten i samhället. 

Texten är därför en utmaning till vår tids församling om att vara en obekväm profetisk röst i en tid som kännetecknas av krig och konflikter. Det profetiska budskapet handlar nu som då om försoning som en alternativ väg till fred. Försoningen omfattar både människans förhållande till Gud och relationer mellan enskilda människor, folk och länder. Paulus sammanfattar försoningens budskap i Andra Korinthierbrevet när han skriver:

”Allt detta har sitt upphov hos Gud som har försonat oss med sig genom Kristus och ställt mig i försoningens tjänst. Ty Gud försonade hela världen med sig genom Kristus; han ställde inte männi­skorna till svars för deras överträdelser, och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er å Kristi vägnar: låt försona er med Gud” (2 Korinthierbrevet 5:18-20).