Responsen ökade för 
varje steg österut

Arbetsveckan i Finland var intensiv, men genererade så mycket glädje och hopp. Jag känner verklig lycka djupt inombords över att fortfarande orka, och ha möjlighet att leva i ”kallelsens famntag”. Vi hade åtta gudstjänster inbokade. De flesta i stora, helt finskspråkiga, pingstkyrkor i fyra olika städer. Men en kväll landade vi i en svenskspråkig missionsförsamling som just nu upplever en mycket spännande tid. Unga människor kommer till tro. Det är ofta trängsel i det gamla, vackra missionshuset. Veckan avslutades på söndagskvällen med musikgudstjänst i den lutherska kyrkan i svenskbygden Vörå. 

Roligt nog fanns Sten-Göran Thorell med på denna resa. Denne ödmjuke, suveräne violinist berör människor djupt med sina silverklara, veka toner! Ju längre öster ut vi rörde oss, desto starkare blev responsen som uttrycktes i både tårar och halleluja-rop. Inga förstärkare. Inga stora högtalarlådor. Bara fyra strängar på det lilla instrumentet – men tonerna fyller rummet. Vi känner stor glädje i vår samverkan. 

Jag blev mycket berörd då jag redan på tisdagskvällen såg den rymliga kyrkan fylld av både unga och äldre. Vi gästade en mycket aktiv och levande församling på många hundra medlemmar. Jag noterade att folket kom i god tid. Det var en sådan glädje och förväntan i luften. Och stora kyrksalen fylldes fram­ifrån. Jag tror det säger något om atmosfären och det andliga skeende som är rådande. Då vi gav en enkel inbjudan till förbön blev det rörelse i hela kyrkan! Jag tror att det var sju bönestationer ordnade längst fram. och till alla var det kö. Så fortsatte det i över en timme. Inget uppjagat och forcerat. Och inte fokus på min person. Det var församlingens egna medlemmar som tjänade i förbön på ett så respektfullt och fint sätt. Öppenheten, den andliga längtan och tårarna jag såg i så mångas ögon – allt detta följde med mig då vi började resan samma kväll till nästa stad.

Jag vet att tröttheten kommer att hinna ikapp mig då vi äntrar flygplanet på måndag förmiddag. Men framför ligger då fem helt fria dagar. Inget är inskrivet i planeringskalendern. Dagar tillsammans med min hustru – så står det skrivet i hjärtat! Tid för långa promenader och trevliga samtal. Några timmar i favoritfåtöljen med avkopplande och intressant litteratur. Kanske en tur ut till vår sommargranne för att prata traktorer och annat mera jordnära ...

Min tolk är erkänt begåvad. Och en härlig personlighet. Rauno Karmitza, evangelist och skicklig musiker. Hans närvaro och inlevelse är underbar. Efter många, långa resor genom ”tusen sjöars land” har vi svetsats samman och känner en stor glädje i att stå sida vid sida i talarstolen. Under avslutningshelgen kom också hans hustru med. De sjöng nya lovsånger och gamla mäktiga psalmer – och får med sig varenda gudstjänstdeltagare i hängiven sång. Oj, så det lyfter samlingarna. Och det blir ett perfekt komplement till Sten-Görans och min musik. Sista kvällen, i lutherska kyrkan, medverkade min vän Kristoffer Streng tillsammans med sin fru Jenny och en större manskör han leder.

Jag känner mig så rik och privilegierad! Så oändligt tacksam och förundrad över att Gud i någon ringa mån kan använda mig som sitt enkla redskap. Och så tacksam till alla underbara vänner som finns vid min sida! Ensam är inte stark! Och det känns så fint att få arbeta i team. Som fingrarna på handen – olika men beroende av varandra – får vi tillsammans tjäna Herren, vår uppdragsgivare.