Biståndsprojekt
för miljoner hotade

På rekordtid har Tidöpartierna drivit igenom enorma förändringar av biståndet. Sverige har övergivit rollen som världsledande inom internationellt utvecklingssamarbete och biståndspengar används till annat än målet att minska fattigdom och förtryck. Vi frågar oss om Kristdemokraterna borde kunna göra mer för att få genomslag för sina principer. 

Kristdemokraterna (KD) säger i sitt principprogram: ”Så länge människor tvingas leva under förtryck, lider av fattigdom, svält och svåra sjukdomar krävs gemensamma ansträngningar. Kristdemokraterna menar att demokrati, ekonomisk frihet och rättsstatliga principer möjliggör att fler människor kan resa sig ur fattigdom och känna hopp om en bättre framtid.” 

Partiet har länge stått bakom principen att avsätta en procent av BNI till bistånd och därmed sätta Sveriges bidrag till att linda världens nöd i relation till vårt välstånd. Men i praktiken sker nu något helt annat. I höst presenterade Tidöpartierna en budget där kurvan för Sveriges bistånd stupar brant nedåt. Inom några år väntas den understiga 0,7 procent av Sveriges samlade inkom­ster – miniminivån inom både FN och EU. Samtidigt väntas svenska försvarsutgifter snart uppgå till motsvarande 2,4 procent av BNI. Sverige rustar för krig och nedprioriterar samtidigt insatser som främjar fred. Det är både ostrategiskt och osolidariskt. Att KD med sin långa tradition av engagemang för världen står bakom dessa prioriteringar är svårt att förstå, inte minst i ljuset av principprogrammets förkunnande att ”den bästa förutsättningen för att undvika väpnade konflikter är att främja respekten för de mänskliga rättigheterna och att säkra en demokratisk samhällstradition.” 

Vi vet att KD i flera sammanhang försökt värna både biståndet och civilsamhällets möjligheter att arbeta, frågan är varför genomslaget är så dåligt?

För oss som arbetar med frågorna har den senaste tiden präglats av bestörtning och oro. Sverige är tyvärr inte ensamt om att dra ned stödet till världens mest utsatta, och när Sverige självmant tar av sig ledartröjan för ett generöst och rättighetsbaserat bistånd riskerar fler att ta efter. Detta i en tid när FN inte kan hitta finansiering till hälften av sina appeller, och demokratirörelser som är helt beroende av bistånd får svårare att överleva. 

Svenska missionsrådet ser genom sitt nätverk till att svenska biståndsmedel når 150 partnerorganisationer världen över, Diakonias samarbetspartners uppgår till 400. Bistånd är inget universalmedel för att lösa världens många och komplexa utmaningar. Men låt oss ge några exempel på vad vi kunnat genomföra med biståndsmedel under 2023: 

• I Honduras gav vi stöd till organisationer som skyddar livet för utsatta människorättsförsvarare – ett livsfarligt arbete i ett av världens farligaste länder. 
• I Mozambique samarbetade vi med en organisation som genom kristna och muslimska ledare verkar för att få slut på barnäktenskap och räddar flickor från tvångsgifte. 
• I Burkina Faso omskolades fattiga kvinnor som utfört könsstympning av flickor. 
• I Myanmar fick våldsutsatta kvinnor på flykt traumarådgivning och en möjlighet till inkomst. 
• I Kambodja stöttade vi organisationer som arbetar för demokrati och arbetsrättsliga villkor i ett land som alltmer styrs av Kina.

En del av projekten hotas nu av nedläggning på grund av neddragningarna i biståndet. 

Biståndets mål är att minska fattigdom och förtryck. Ändå har regeringen precis beslutat att satsa stora biståndspengar på migrationsrelaterade åtgärder med andra målsättningar än de som gäller för biståndet. Många organisationer står nu inför stora neddragningar på grund av minskningar i biståndet. Det handlar om många miljoner som det inte är realistiskt att vi kan täcka upp genom att öka till exempel församlingars och privatpersoners givande. 

Före valet sade Kristdemokraterna att partiet var en garant för biståndets nivå på 1 procent. Dagens politik visar tyvärr på något helt annat. Vad gör KD för att få mer genomslag för sina principer inom Tidösamarbetet?