I somras skapade de båda forskarna Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström en uppmärksammad debatt kring ”den namnkunnige och inflytelserika” pingstledaren Lewi Pethrus och hans förhållande till antisemitism och nazism genom två artiklar i Aftonbladet (den 26 juni och den 11 juli).
De hade gått igenom Lewi Pethrus personarkiv, hans brev och bibliotek och deras fynd har diskuterats på flera tidningars kultursidor. Bland annat har frågor väckts kring Pethrus syn på Hitler och varför han inte tar tydligt avstånd från nazisternas judeförföljelser.
Kritik välkomnas
Nyligen hölls ett seminarium på Enskilda Högskolan i Stockholm där deras forskning diskuterades av både forskarkollegor och
andra. Kritiken är något de välkomnar, berättar forskarna Lundström för Hemmets Vän.
– Det tillhör ett akademiskt samtal av det slaget. Hade vi inte fått det hade vi tyckt att det varit ett misslyckat seminarium. En del tar vi till oss och reviderar i texten, annat lägger vi åt sidan, där det inte berör vårt forskningsområde, exempelvis, säger Markus Lundström.
Avhandling
Historien bakom projektet är att Tomas Poletti Lundström hade en forskarkollega som skrev en avhandling om kristen nationalsocialism.
– I källmaterialet från olika nationalsocialister och antisemiter hittades bland annat brevkorrespondens om Lewi Pethrus. Du blev intresserad och gjorde under några månader en pilotstudie kring dessa fynd, berättar brodern Markus Lundström.
– Därefter gjorde vi en ansökan till statliga Vetenskapsrådet, och vi fick uppdraget att forska kring Pingströrelsens förhållande till antisemitism under tiden 1930–1974, trots hård konkurrens om statliga forskningsmedel.
– Vårt uppdrag är inom ramen för en statlig forskningssatsning kring antisemitism. Pingst-
rörelsen är en av de största folkrörelserna i Sverige och har inte undersökts tidigare från det här perspektivet, fortsätter han.
Men ni har koncentrerat er mycket på Lewi Pethrus i det här läget? Även om ni nämner Zander Åberg, Adrian Holmberg och andra motståndare mot antisemitismen?
– Den vetenskapliga studie vi gör just nu är en delstudie i vårt projekt, och där fokuserar vi just på Lewi Pethrus. Men det kommer mer resultat så småningom, svarar Tomas Poletti Lundström.
– Det framträder helt klart röster som är mycket kritiska till både nazismen och antisemitismen över lag. Men också på andra
sätt, röster som exempelvis har starka pacifistiska ställningstaganden och liknande. De gick emot Pethrus på olika sätt och blev också uteslutna ur Filadelfiakyrkan Stockholm.
– De syns mer i den vetenskapliga text som vi skriver, och inte så mycket i de populärvetenskapliga texter som vi till exempel skrivit för Aftonbladet. Där är vi inte riktigt färdiga, vi gör en väldigt systematisk genomgång, fortsätter han.
Ni beskriver Lewi Pethrus som radikalnationalist – är det den bild ni har av honom? Eller finns det andra sätt att se på honom?
– Lewi Pethrus har själv aldrig sagt att han är radikalnationalist, men det är ett analysverktyg för att förstå något som sker – man lägger ett perspektiv som ska belysa det hela. Det skulle gå också att enbart tala om antisemitism, säger Markus Lundström.
– Pethrus var själv noga med att han inte såg sig som antisemit, och det var han inte ensam om i Sverige vid den tiden.
– Innan och under andra världskriget förstods antisemitism framför allt som en politisk inriktning. Då var det ett antal olika organisationer – Sveriges Antijudiska Kampförbund och ett antal antisemitiska föreningar som bar den titeln och använde själva begreppet, förklarar Tomas Poletti Lundström.
– Flera av de grupper som vi idag betecknar som nazistiska tog avstånd från delar av det antijudiska våldet i Tyskland, men uttryckte förstås ändå anisemitiska idéer. I takt med utfallet av Tysklands förändring, av kriget och Förintelsen under 1940-talet, började de antisemitiska idéerna alltmer uppfattas som problematiska i Sverige. Och efter kriget var det ofta politiskt självmord att uttrycka sådana åsikter.
Ni berättar i ert material bland annat om resor till Tyskland som Lewi Pethrus gjorde med musikdirektören i Filadelfia, Karl-Erik Svedlund, som blev omskriven som nazist i slutet på 1940-talet. Hur mycket präglade de resorna Lewi Pethrus?
– Eftersom vi inte har tillgång till hans dagböcker, till exempel, är det svårt att bedöma hur de resorna präglade honom. I hans reseskildringar skildrade Pethrus, likt andra radikalnationalister vid samma tid, inte förföljelsen av judar. De hade till exempel väldigt strikta raslagar vid den här tiden, verkligen hårda raslagar. Men han berättar hur trevligt de bemöttes av SA-män, exempelvis, svarar Markus Lundström.
– Men man behöver hitta fler pusselbitar längs vägen. Det är därför vår forskning sträcker sig över flera decennier. Det handlar om att lägga ihop de olika bitarna till en enhetlig bild med hjälp av tidigare forskning kring antisemitism och hur de föreställningsvärldarna skapas och upprätthålls.
– Vi har samläst det vi fått fram med material från nationalsocialister och fascister före, under och efter kriget och hur de uttryckte sig, hur de såg på Tyskland, på judar och så. Vi har jämfört det med Lewi Pethrus opublicerade predikningar som inte någon har undersökt tidigare. Och hans brev och även hans tryckta böcker. Med hjälp av de här olika pusselbitarna framträder bilden av Pethrus syn.
Ni talar bland annat om en predikan som han höll i Filadelfiakyrkan, tidsmässigt nära den uppmärksammade Kristallnatten den 9–10 november 1938. Hur mycket skiljer sig bilden av Lewi Pethrus från de nationalsocialister som ni har studerat?
– Det är ett komplicerat politiskt landskap vid den här tiden. Under 1930- och 1940-talet finns två stora nationalsocialistiska partier i Sverige. Sedan fanns den stora organisationen Sveriges Nationella Förbund (SNF) som i princip är fascistisk. Det är framför allt den som Lewi Pethrus har samröre med, berättar Tomas Poletti Lundström.
– Runt SNF finns flera som uttrycker en viss skepsis till våldet, inte minst till avrättningar av judar som samtidigt sker i Tyskland.
– Att det fanns en intern diskussion bland nazister hur man skulle göra med judarna kanske inte folk känner till: Hur långt skulle man gå? Det stora flertalet nazister och fascister i Europa ansåg helt enkelt att judarna skulle deporteras – till Palestina eller någon annanstans.
– Pethrus sade inte att det var bra att judar dödades, han tyckte inte att nazisterna nödvändigtvis gjorde rätt i det. Men han ser nazisterna som en del i Guds plan för att judarna skulle få ett eget land.
Han talade bland annat om ”fiskare” och ”jägare” (hämtat från Jeremia 16:16)?
– Precis. Den socialkonservative författaren Fredrik Böök skrev i samband med Kristallnatten att det är fruktansvärt, man ska inte hålla på med våld mot judar. ”Men judarna är också ett problem, de skapar motsättningar i samhället. Det finns inte riktigt någon annan lösning än att föra dem någon annanstans.”
– Pethrus läste hans böcker. Vi hittade flera i hans bibliotek, och han citerar också Fredrik Böök i Evangelii Härold och i sina memoarer. I sin predikan återkom Pethrus till det som du nämnde, jägare och fiskare. Sionisterna skulle som fiskare dra judarna till Palestina som en del i den eskatologiska planen, och om inte det gick bra skulle jägare jaga dem dit. Pethrus sade själv att det var de tyska nationalsocialisterna som var jägarna.
– Det är en illustration av hur Lewi Pethrus undervisning följer utvecklingen i den radikalnationalistiska miljön på 1930-talet, men också senare – ända fram tills han dog egentligen.
Det har nämnts olika förklaringar till Pethrus ställningstaganden: En har varit att han var ett barn av sin tid. Att det fanns många som tänkte som han och talade som han. En annan har varit rädsla för hotet från Tyskland – speciellt före och i början av kriget. Vad säger ni?
– Det är svårt att veta hur rädd han var, om vi börjar med det sista. Det finns absolut vissa tecken på att han oroade sig för att Tyskland skulle invadera Sverige på det sätt de hade gjort med Norge och Danmark, säger Tomas Poletti Lundström.
– Men det finns också tecken på att han övervägde om det skulle vara positivt för Sverige. Vi kan aldrig veta exakt hur en person tänkte – det enda vi har är det som skrivits och finns bevarat.
– Det andra – att han var barn av sin tid – det hade varit en legitim invändning om vi bara hade studerat Lewi Pethrus under 1930-talet eller under 1940-talet. Men vi har gått igenom väldigt stora delar av Pethrus liv – från 1930 till 1974, det är mer än 50 år. Och han ändrar sig i princip aldrig här.
– Vissa aspekter av nazismen har Pethrus tagit avstånd från, det han själv kallade rashatet och rashierarkin exempelvis. Men samtidigt relativiserar han nazisterna och tycker att de gjorde rätt som gjorde sig av med smutslitteratur och hanterade kulturen på det sätt som de gjorde. Det gör han långt in på 1960-talet.
Ni har ytterligare två års forskning framför er: Hur går ni vidare? Jag såg att ni snart reser till Berlin för att forska vidare, exempelvis?
– Det finns många spår att följa – på ett sätt tar forskningen aldrig slut. Vi har fått följa spåren in i olika arkiv, på olika platser i Sverige, och nu leder de dit, säger Markus Lundström och berättar att de tror sig ha ”täckt mycket empiriskt kring Lewi Pethrus” efter resan till Berlin.
– Men det finns mycket annat som hände kring Pingströrelsen under de här åren. Vi är nyfikna och vill veta vad folk i rörelsen känner till. Det kan handla också om motstånd mot den här typen av tänkande. Vi vet att det finns där, men det är inte alltid lätt att hitta allt, säger Tomas Poletti Lundström och efterlyser mer material.
Fotnot: Projektets webbplats: friforvr.wordpress.com
