Jag som skulle predika frid och frälsning vaknade med ångest

Förra veckan berättade jag om den arbetsglädje jag ofta känt. Kallelsen har burit mig. Istället för olust och tvång, tacksamhet och förundran över det förtroende både Gud och människor gett mig.

”Tjäna Herren med glädje”, står det skrivet. Den bästa platsen i hela universum är definitivt i centrum av Guds vilja! Och ett tydligt kännetecken är glädjen i hjärtat – även om det ibland kan vara kampfyllt och kosta ett pris.

Men ju äldre jag blivit, desto mer har jag förstått vikten av återhämtning. Inte bara ”köra på”, utan lyssna till både kropp och själ för att få en god harmoni i livet. Jag minns en vinter då jag spänt bågen lite för hårt. Vi hade förlängt möteskampanjer på flera platser. Tempot var intensivt. Den andliga kampen, alla människor som ville samtala och be, all anspänning, tärde på mina krafter. Sömnen fungerade inte riktigt bra. Evangelisten som kallats för att predika om frid och frälsning vaknade på småtimmarna med ångest inombords. En god vän, duktig läkare, sjukskrev mig ett par veckor. Då ringde jag upp gamle Frank Mangs i Karlstad och bad om ett samtal. Dagen och kvällen i hans lägenhet glömmer jag aldrig. 

Man kanske kan säga att jag var inne i en andlig bubbla. Natt och dag kämpade jag i intensiv längtan att få vara ett brukbart redskap för Gud. Samtidigt anklagade jag mig själv för att det inte var fler människor jag fick hjälpa fram till frälsning. Jag borde be mer! Vara ännu mera överlåten, gripen och hängiven. Jag förstår att Mangs såg hur slutkörd jag var. ”Jag har tänkt att jag kanske skulle ta några veckor i ensamhet för att be och fasta”, nämnde jag. Medan de orden gick över mina läppar tittade Mangs ut genom fönstret mot ett gnistrande vinterlandskap. Så vände han sin varma blick mot mig och sa: ”Det tycker jag är ett dåligt förslag just nu. Säg mig, har du några skidor där hemma?” Då jag nickade fortsatte han: ”Spänn på dig dem och ge dig ut i friska luften. Ta in naturens skönhet, låt solens strålar smeka dig. Du är inte en ande – du är en människa av kött och blod. Må gott av lite fysisk ansträngning medan Herren får tid att vårda sig om din själ.”

Samma vinter började en annan, känd och aktad missionsledare, ringa mig grådisiga och tunga måndagar. Stig Abrahamsson var hans namn. Han frågade inte hur alla gudstjänster varit under helgen. Istället slog han kärleksfullt och varsamt sönder den ”andliga bubblan” genom att prata om helt vardagliga saker. ”Hej! Det är din kompis från Huskvarna”, hälsade den äldre, mycket aktade pastorn glatt. Jag får tårar i mina ögon då jag tänker på det. 

Jag ser damen framför mig som knackade på bilrutan en söndagskväll när jag skulle starta en lång hemresa. Hon räckte fram en hög med kassettband innehållande predikningar. ”De här måste du lyssna på under hemresan”, tyckte hon. Det var så välment, men tyvärr inte alls det jag behövde just då. På den tiden var det slips och kostym som gällde i talarstolen. Men efter sista mötet bytte jag alltid om till fritidskläder – det hjälpte mig att släppa det som varit. Sedan knappade jag antingen in klassisk musik eller en spännande sportsändning. Jag måste ”slå av den religiösa strömbrytaren”, låta tanke och känsla få vila sig lite (hoppas att du inte missförstår detta).

Trons innersta väsen är vila och förtröstan. Om inte detta grundfundament finns, utifrån en nära och förtrolig relation till Herren själv, blir vi lätt slavar under prestationsångest – egnas och andras krav och förväntningar.