Konsekvensen av att de bibeltroende lämnade lever Equmeniakyrkan med än idag

Under september har jag roat mig med att plöja igenom Rune W. Dahléns doktorsavhandling från 1999, Med Bibeln som bekännelse och bekymmer – Bibelsynsfrågan i Svenska Missionsförbundet 1917–1942 med särskild hänsyn till Missionsskolan och samfundsledningen. Avhandlingen är en thriller. Man kan inte lägga ifrån sig boken förrän man vet hur det går för Lorentz Backman, Oscar Haglund, David Hedegård, Axel Andersson, Ivar Wennfors, Gustaf Mosesson och alla de andra männen. För det handlar enbart om män. Alla styrelser och ledande befattningar inom Missionsförbundet vid den här tiden dominerades av män.

Det handlar om perioden efter Waldenströms död 1917. Han var den starke ledaren och den som satte tonen när det gällde trons innehåll och fokus. Efter hans död blev det en friare spelplan för olika röster att göra sig hörda. Svenska Missionsförbundets framtid, och en stor del av svensk frikyrklighet, formades under denna tid. Dahlén menar att segraren i denna teologiska strid blev akademikern Lorentz Backman, som anses ha fört in en mer liberal teologi i Missionsförbundet. Den historisk-kritiska metoden, som betonade vetenskapens betydelse, stod närmare universitetsteologin än den väckelsefromhet som präglade missionsförsamlingarna. Backman påverkade en hel generation missionspastorer, medan de som gick till motattack mot hans inflytande till slut hamnade i underläge.

Läraren i bibelkunskap och exegetik var en tungviktare inom samfundet, som formade morgondagens pastorer. Lorentz Backman blev dock bortmotad från Missionsskolan. Han blev bitter och kritisk och lämnade till slut Missionsförbundet för Svenska kyrkan. Hans efterträdare blev Oscar Haglund, som ansågs vara alltför teologiskt konservativ – motsatsen till Backman. Han blev också bortmanövrerad och lämnade bittert Missionsskolan för att ansluta sig till Filadelfiaförsamlingen i Stockholm. Där startade han en teologisk tidskrift och ägnade resten av sitt liv åt att bekämpa avfall och nyteologi inom Missionsförbundet. Efter ett vikariat blev David Hedegård den som tog över undervisningen vid Missionsskolan. Han ansågs vara en mellanställning mellan Backman och Haglund – teologiskt konservativ men med en universitetsutbildad öppenhet för nya perspektiv.

Hedegård började 1928 vid Missionsskolan och blev en mycket inflytelserik aktör inom både Missionsförbundet och frikyrkligheten i stort. Han hade en tung position inom samfundet och var dessutom vice ordförande i Predikanternas riksförbund. Hedegård utvecklades med tiden till att alltmer högljutt och konsekvent driva en teologiskt konservativ linje, som fick omfattande stöd inom stora delar av samfundet. Men han blev också alltmer oförsonlig och kompromisslös i hur han förde fram sina ståndpunkter, vilket gjorde honom alltmer kontroversiell i samfundsledningen. När Axel Andersson valdes till missionsföreståndare 1930 började han motarbeta Hedegård. Andersson valdes genom ett betydande majoritetsbeslut vid kongressen och uppfattades som en nytänkande och stark reformman. Han betraktades dock också som bibelkritiker och för vänligt inställd till den så kallade nyteologin. Hans bok Präster och profeter blev hårt kritiserad, både inom Missionsförbundet och av Lewi Pethrus, som klassade Andersson som en renodlad bibelkritiker.

Till slut manövrerades även Hedegård bort från både Missionsskolan och andra tunga uppdrag inom samfundet. Han lämnade Missionsförbundet under bittra omständigheter i början av 1940-talet och fick då ansvaret för Alliansmissionens bibel- och predikantutbildning vid Kortebo. Hedegård blev senare mest känd inom den kristna allmänheten för sin översättning av Nya testamentet, som fick en bred spridning inom svensk kristenhet.

Undersökningar från slutet av 1980- och 90-talet visar att missionspastorer ofta hade en mer liberal syn på Bibeln än pastorer i andra samfund. Dahléns avhandling ger förklaringen till varför det blev så.

Med facit i hand kan man undra hur det hade gått om de som kämpade för bibeltron hade varit lite mer diplomatiska och kompromissvilliga, och valt att stanna kvar och samarbeta. Hur hade det påverkat utvecklingen?

Diskussionen om bibeltro och bibelsyn är i grund och botten densamma idag som då. Är Bibeln i första hand människors ord som innehåller delar av Guds uppenbarelse? Eller är den i sin helhet Guds inspirerade ord, den heliga skriften, sann och trovärdig i allt den påstår? Denna fråga diskuterades intensivt på 1920-talet och den diskuteras än idag. Ska man utgå från Bibelns självvittnesbörd och påståenden om att vara Guds uppenbarelse, eller ska andra kriterier ligga till grund för tolkningen av bibeltexterna?

Våra tolkningar av Bibeln kan aldrig vara felfria och måste ständigt prövas och diskuteras. Vi kristna kan ibland nå olika slutsatser om hur Bibeln ska tolkas. Men när det gäller Bibelns status – om den är Guds ord, inspirerad i varje del, eller i första hand människors ord om sina möten med Gud – där behöver vi enas. Det var just detta som David Hedegård försökte hävda.

Den debatten är nödvändig och måste fortsätta. Den var högaktuell på 20-, 30- och 40-talen, och den är minst lika aktuell idag.