”Vårt arbete är unikt 
 och oumbärligt”

Exakt hur mycket lägre Sida-stöd som pingströrelsens biståndsorganisation PMU kommer att få är oklart än så länge. Kritiken mot att Sida viktat exempelvis kristna biståndsorganisationer mot varandra har varit stark och för Dagens Nyheter förklarar Sida-chefen Torbjörn Pettersson att man just nu ser över om det finns bättre sätt att fördela det svenska biståndet. 

Alla godkända organisationer har till att börja med placerats i två grupper – en större, där biståndet är upp till 70 miljoner kronor och en mindre med en övre gräns på fem miljoner kronor. En av organisationerna i den mindre gruppen var just PMU som tidigare haft 44 miljoner kronor i statliga bidrag. 

Tuffa år

Sida har angett ”en överrepresentation av kristna trosbaserade organisationer” som skäl för att sänka bidragen till PMU med nära 90 procent. Också barnrättsorganisationer har hanterats på samma sätt, enligt Global Bar Magazine.

Anna Maria Drew talar om att de senaste åren av skarp kritik mot svenskt bistånd har varit tuffa. 

– Vi har egentligen haft nedskärningar under många år. Under pandemin hade vi Sidabidrag på cirka 50 miljoner kronor, det senaste året har det varit 44 miljoner kronor. Men jag har arbetat inom PMU i 13 år, och när jag började var det statliga stödet 70, 80 miljoner kronor. 

Du är PMU:s regionchef för Asien, Mellanöstern och Nordafrika? Hur stort är ert arbete där?

– För närvarande stöttar vi nio organisationer i åtta länder i min region, berättar Anna Maria Drew. 

– Vi har en ganska bred portfölj som fokuserar på allt från minoriteters rättigheter, främjandet av demokratiska värderingar, kvinnors rättigheter, stöttning av barns utbildning, mödrahälsovård, fredsfrämjande bland ungdomar och även att stärka försörjningsmöjligheter för ekonomiskt utsatta.

Ett omfattande arbete

– Det är ett omfattande arbete. PMU lägger uppskattningsvis hälften av sin budget från Sida i den här regionen, men sedan använder vi också andra medel.

– I nuläget är allt fortfarande väldigt osäkert, men när det här första beskedet kom reagerade jag med chock, sorg och bestörtning. Vi har gjort så mycket bra och vi har så mycket mer vi vill göra och vi bär med oss känslan av att vi inte är färdiga. Vi har engagerad, kompetent personal och framför allt väldigt duktiga samarbetspartners.

– Om beskedet håller i sig är det klart att mycket riskeras att slås sönder. Det är sorgligt, och när vi först fick beskedet kändes det överväldigande.

– Vi har levt med en stor oklarhet hela det senaste året, men oavsett hur det landar kommer vi så klart att fortsätta kämpa för att hitta nya vägar framåt. Men det går inte att blunda för att ett sådant besked får väldigt konkreta konsekvenser för människor ute i världen som idag nås av vårt arbete.

Vilka konsekvenser får det på plats?

– Låt mig berätta lite vad vi gör idag: Vi jobbar bland utsatta befolkningsgrupper som ofta har en mycket svag tillgång till exempelvis sjukvård, utbildning och en fungerande arbetsmarknad eller marknader som sådana, fortsätter Anna Maria Drew. 

– De flesta bor geografiskt i avlägsna områden. Som i Nepal, exempelvis, i Himalayas bergstrakter. Det är inte så många som når dit. Många tillhör minoritetsbefolkningar och grupper som inte har tillgång till maktens korridorer, så att säga. De har mycket svagare möjligheter att påverka i sina kontexter.

– Om man tillhör en minoritetsbefolkning har man inte kontakterna in till dem som bestämmer på samma sätt. Många minoritetsbefolkningar har också diskriminerats i generationer, vilket påverkar exempelvis hur man ser på sig själv och vad man har rätt till, säger hon.

– Vi jobbar väldigt brett i många typer av insatser i olika länder. Till exempel får barn stärkt undervisning i Nepal och Pakistan. I Mauretanien och Bangladesh får folk stöd för att kunna utöka sin försörjning, vilket i sin tur är viktigt för att ha råd att betala skolavgifter, mediciner – det är mycket som påverkas av hur mycket pengar som kommer in i hushållet.

Hållbart jordbruk

– I Bangladesh har man även fått lära sig om hållbart jordbruk – vilket är bra för att familjen ska få en näringsriktig kost men även för att få in pengar till annat som behövs. I Nepal arbetar vi med att främja mödrahälsovården, både hälsovårdspersonal som får fortbildning, pappor som engageras och man jobbar även med att stärka förtroendet för vården hos kvinnor. Det har lett till en stor ökning av kvinnor som faktiskt tar del av den viktiga mödravården.

– Jag kan också nämna den hotade kristna minoriteten i Palestina. Många kristna har gett sig av från de palestinska områdena, men där jobbar våra partner med fredsbyggande arbete bland ungdomar. Att det arbetet i det här läget riskerar att dras ned känns så fel i tid.

– Det är en tid då kriget rasar, hatet växer och fattigdomen briserar i världen. Behovet av positiva, hoppingivande krafter är större än någonsin. PMU:s partner har funnits på plats så väldigt länge och har för- troende där de finns. Det är inte så lätt att bara ersätta det med någon annan, förklarar Anna Maria Drew.

Riskerar ni att tappa kontakten med partner?

– Det kommer att se väldigt olika ut på olika ställen. Vårt mål är att värna och upprätthålla relationerna med så många partnerorganisationer som möjligt, svarar hon. 

– Men minskade medel gör att vi behöver prioritera vår tid och hur vi fördelar resurser. Det som är bra är att vi har svenska församlingar som har relationer som sträcker sig över lång tid med flera av våra partner. Så kontakterna finns på ett djupare plan än bara via ekonomiskt stöd. 

– PMU har en bredare finansiering än bara från Sida. Men det viktiga med Sida:s finansiering är att det har varit en stabil bas åt organisationen och våra partner. Men om den grundplattan försvinner är det inte säkert att våra partnerorganisationer klarar det – och det är sorgligt. 

Anna Maria Drew ger ett exempel på vad deras partner kan göra: Hon berättar om en grupp tonårstjejer som hon mötte i Bangladesh för ett par år sedan.

– De träffades i grupper och fick där även åldersanpassad sex- och samlevnadskunskap. De talade om rätten att få gå klart skolan, rätten att inte bli bortgift som barn, om reproduktion och även om menstruation. En av de här flickorna var 14 år och hon delade frimodigt och entusiastiskt med sig av hur samtalen hade påverkat henne.

Bygga jämställda samhällen

– Hemma hade hon fått lära sig att mens var något smutsigt, något som gjorde henne oren. Under sådana dagar i månaden fick hon bland annat inte vistas i familjens kök eller köksträdgård. Tack vare samtalen vågade hon ifrågasätta det, hon kunde ta hem frågorna till mamma och pappa och säga: ”Så är det faktiskt inte! Mens är något naturligt.”

– Flickan jag mötte berättade allt med glimten i ögat, men det var ändå så tydligt att hennes värld hade blivit större, hennes självbild hade förändrats. 

– Det är också den typen av förändringar som behöver ske. Man kan inte bygga jämställda samhällen om man inte förstår att man har rätt, att man inte är fel, att man inte är smutsig eller behöver begränsas på det viset. Om sådana samtal, sådana grupper inte får fortsätta är det flickor och pojkar som aldrig får uppleva förändring i sina liv.

Under det här svajiga året, är det program eller projekt som ni hade velat starta och som ni inte fick i gång?

– Absolut, det påverkar. Även fast vi kunnat hålla kvar partnerskap har vi varit tvungna att exempelvis skära i budgetar. Sedan är det bra att komma ihåg att även pandemin var ett hårt slag mot många av de fattiga befolkningarna, säger Anna Maria Drew.

– Många arbetar som daglönare, och de fick då inga inkomster. Alla skolor stängde och många barn hamnade på efterkälken. För många av dem var skolorna stängda över ett år, och det är ett stort bakslag. Sedan har världen mött ekonomisk kris och hyperinflation ovanpå det.

– Både nedskärningar och sedan inflation på det har gjort att det inte går att nå lika många. Vi har partner som har varit tvungna att begränsa arbetet i områden där man tidigare arbetat och även lämna områden där man har initierat kontakter och planerat för att börja program, fortsätter hon.

– Att få komma in i befolkningsgrupper som kanske inte har så högt förtroende för myndigheter och att där bygga ett förtroende tar ganska lång tid. Många av våra partners har behövt uppleva sorgen av att sedan behöva avbryta arbetet och inte kunna fortsätta den planerade insatsen.

Sida har sagt att även utländska organisationer kan söka stöd hos dem – är det några av era partner som faktiskt kunnat göra det? Själva skicka en ansökan om bistånd?

– Nej, men i princip alla våra partner har försökt söka medel på andra håll, från andra givare. Men dels finns en nedåtgående trend inom internationellt bistånd. Det är inte bara Sverige som skär i biståndet, det är ganska många länder, svarar Anna Maria Drew.

– Samtidigt ökar katastroferna och även konflikterna på vissa håll. Så konkurrensen är stenhård. Är du en mindre lokal organisation är det inte alltid så lätt att konkurrera med storspelarna inom bistånd trots att arbetet håller minst lika god kvalitet, om inte högre, och genererar väldigt hållbara resultat för en liten peng. Vi har fått positiva reaktioner gällande detta i utvärderingar. 

– Under åren har vi, tack vare våra långa relationerna med de lokala gräsrotsorganisationerna, kunnat fungera som en brygga mellan dem och Sida. Vi har kunnat överbrygga språkbarriärer, kulturskillnader och annat och tydligt förklara för givare i Sverige hur arbetet fungerar och de resultat det gett. 

– Att söka biståndsavtal direkt med Sida är en större utmaning för våra partner. De organisationer som har vunnit egna direktavtal med Sida är ofta stora organisationer. De går inte att jämföra med de partner som vi har, avslutar Anna Maria Drew.

Hålla personalen uppdaterad

Till sist frågar jag Niclas Lindgren, direktor för PMU, om vad de som biståndsorganisation kan göra i det här läget.

– Det första vi gör är att hålla vår personal och våra samarbetsförsamlingar i Sverige och samarbetspartner utomlands uppdaterade om den pågående processen. Sedan pågår det samtal på flera nivåer och inget är färdigt ännu. Men en viktig åtgärd framöver är att vi behöver börja jobba på nya sätt och etablera och utveckla samarbeten med dem som vill åt samma håll, förklarar han.

– PMU jobbar med en bredd av finansieringskällor till vår verksamhet. Men på kort sikt är det oundvikligt att viss verksamhet måste avslutas eller skäras ned, oavsett hur det i slutändan landar med den statliga finansieringen. Det här gör oss både ledsna och frustrerade. Förändring tar tid och på många platser kommer vi nu behöva avsluta eller skära ned stödet till verksamheter som vi vet skapar reell förändring.