Hon skapar ikonisk bildkonst ur sina barndomstrauman

I entrén till utställningen möts besökaren av en gigantisk version av Mio, min Mio, den första bok som Wikland illustrerade för Astrid Lindgren 1954. Bokens slitna, ljusblå omslag känns väl igen av generationer läsare som vuxit upp med Wiklands bilder. Men utställningen visar snart att Ilon Wikland är så mycket mer än enbart Astrid Lindgrens illustratör. Här finns bilder från en mängd böcker, tidningsillustrationer, frimärken och även verk från Wiklands mer privata projekt som speglar hennes livserfarenheter på ett djupt gripande sätt.

Ilon Wiklands liv började inte i sagornas värld utan i en verklighet fylld av osäkerhet och förlust. Född 1930 i Tartu, Estland, växte hon upp under svåra förhållanden. Hennes barndom präglades av en traumatisk händelse när hon vid tre års ålder av misstag blir skjuten av sin morbror. Men det var kriget som skulle förändra hennes liv för alltid. 

När ryska trupper invaderade Estland tvingades Wikland som åttaåring fly ensam över Östersjön till Sverige. I den självbiografiska bilderboken Den långa, långa resan skildrar hon med stor känslighet hur det påverkade henne. Utställningen visar en serie illustrationer där en liten flicka med en gul resväska lämnar sitt hem och sin familj bakom sig. Den ensamhet och sorg som genomsyrar dessa bilder återspeglar Wiklands egna upplevelser som flykting.

Trots de mörka minnena var Wikland inte en deprimerad flicka. Hon hade sina vänner och sin hund Tito. Han blev en ständig följeslagare under uppväxten. Även detta skildras i utställningen, där man ser illustrationer från Sammeli, Epp och jag, en självbiografisk bilderbok där barndomens glädje, ensamhet och frihet möts i färgstarka och livliga scener. Här märks Wiklands förmåga att skildra både ljus och mörker. Det är detta som talar direkt till barnets upplevelse av världen och som gjort henne till en av världens mest älskade barnboksillustratörer.

Det är dock samarbetet med Astrid Lindgren som de flesta förknippar Ilon Wikland med. När hon som 24-åring sökte jobb på förlaget Rabén & Sjögren och träffade Astrid Lindgren, ledde det till det mest framgångsrika partnerskapet i svensk barnlitteratur. Wiklands första uppdrag blev att illustrera Mio, min Mio, och därefter följde klassiker som Barnen i Bullerbyn, Madicken, Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter. Utställningen rymmer de flesta av dessa ikoniska illustrationer. Att se originalen ger en ny dimension till de bilder som så många vuxit upp med.

Wiklands styrka ligger i hennes förmåga att balansera det sockersöta med en underton av allvar och melankoli. Ett tydligt exempel är hennes illustration till Bröderna Lejonhjärta, där Jonatan tröstar Skorpan i en kökssoffa. Scenen fångar inte bara syskonkärlek, utan också den sorg och det ödesmättade allvar som präglar berättelsen. Wiklands teckningar förstärker det emotionella djupet i Lindgrens texter, vilket gör dem till något mer än bara sagor – de blir existentiella berättelser om liv, död och kärlek.

Det som också imponerar i utställningen är hur den visar upp Wiklands konstnärliga utveckling och tekniska skicklighet. Från de tidiga svartvita tuschteckningarna till senare akvareller ser man hur hon genom åren har bemästrat olika tekniker och uttryck. Ett exempel är hennes arbete med Ronja Rövardotter, där hon med skicklig ljussättning och färgnyanser skapar en sorts bakgrundsoskärpa i bilderna. Färgerna i dessa senare verk har ofta jämförts med östeuropeiska ikoner, vilket kanske speglar hennes estniska arv och den kulturella påverkan hon tagit med sig från sin barndom.

I utställningen visas också exempel på hennes arbete med andra författare, som Hans Peterson och Edith Unnerstad, samt tidningsillustrationer från hennes tid på Hemmets Journal. Genom hela utställningen syns hennes otroliga detaljkänsla och precision – oavsett om hon tecknar stadsmiljöer, fantasivärldar eller vardagsscener. Hennes verk visar också en stark känsla för barnets perspektiv, där hon alltid lyckas fånga barnets blick och känslor i varje bild.

Ilon Wiklands verk är inte bara illustrationer, de är personliga och universella berättelser om livets motgångar och glädjeämnen. I intervjuer har hon berättat om sin turbulenta barndom och den känsla av att vara oönskad som präglade hennes relation till föräldrarna. Efter att ha flytt från kriget bodde hon hos sin faster i Stockholm och det var där hennes konstnärliga bana tog fart. ”Jag har målat så länge jag kan minnas”, har hon sagt i intervjuer. ”Konsten blev min räddning när livet var som svårast.”

Hennes personliga engagemang, djupa känsla för mänskliga relationer och barndomens sårbarhet genomsyrar hennes bilder. Trots att hon i många av sina verk skildrar flykt, ensamhet och sorg, är hennes konst fylld med ljus och hopp. Hon har själv sagt att hennes mål som konstnär alltid varit att fånga hur barn reagerar på världen omkring sig, och det gör hon med en unik förmåga. Hennes illustrationer balanserar just mellan fantasi och verklighet, mellan skräck och trygghet, mellan barndomens oskuld och vuxenvärldens brutala realiteter.

Utställningen på Göteborgs konstmuseum avslutas med några av Ilon Wiklands senaste verk, däribland illustrationerna till boken Peter och vargen, som firade hennes 60-årsjubileum som illustratör. Här syns hur hennes konstnärskap fortfarande utvecklas och förnyas, även efter en lång och framgångsrik karriär. Ändå är det de tidiga verken, särskilt de från Den långa, långa resan, som dröjer sig kvar i minnet. Den lilla flickan med den gula resväskan står som en symbol för Wiklands personliga resa och för den resa som så många barn tvingas göra ännu idag.

Ilon Wiklands konst är tidlös. Hennes verk speglar inte bara de sagor vi alla känner till, utan också de personliga, universella erfarenheter som format hennes liv. Genom sitt konstnärskap har hon gett oss bilder som berör och inspirerar, och utställningen på Göteborgs konstmuseum gör henne och hennes konst rättvisa. Det är en djup och berörande utställning som visar på hur konst kan både spegla och skapa verklighet – och hur ett liv fyllt av prövningar kan omvandlas till konstnärlig storhet. Jag bär med mig Ilon Wiklands hoppfulla ljus ut i höstmörkret.