Eftersom kärleken inte bryr sig om ålder

Insprängd mellan de våldsamma krigsskildringarna i Domarboken och Samuelsböckerna finns berättelsen om Rut, ett ljus i mörkret, en episod som hämtad ut Mitt livs novell. En kärlekshistoria med lyckligt slut.

I berättelsen skildras hur Noomi, Elimelek och sönerna Machlon och Kiljon lämnade sitt hem i Betlehem för att bege sig till Moabs land öster om Döda havet. De tvingades dit på grund av hungersnöd. Men en olycka kommer sällan ensam. Elimelek dog och Noomi lämnades ensam kvar med sina söner som gifte sig med de moabitiska kvinnorna Rut och Orpa. Men så hände det ofattbara. Efter tio år dog även sönerna. Kvar fanns tre änkor i ett samhälle utan sociala skyddsnät.

Mycket tyder på att Ruts lojalitet inte bara omfattade hennes svärmor utan även Israels Gud. Men det var relationen till Noomi som var drivkraften för henne.

Leif Carlsson

Ogifta kvinnors överlevnad var alltid en öppen fråga. Noomi var den som drabbades värst. Dels var hon från ett annat land, dels var hon gammal. Om hon till äventyrs skulle ha funnit en ny man så var hon inte längre i fertil ålder. Släkten riskerade därför att dö ut med henne. Om hon vore yngre hade det funnits en smal möjlighet att hennes döde makes bror eller släkting hade kunnat gifta sig med henne och gjort henne gravid. På så sätt hade släktens fortlevnad kunnat säkerställas genom den så kallade svågerplikten (5 Mosebok 25:5,6). 

I Noomis fall handlade det dock primärt om hennes egen överlevnad. Hon bestämde sig för att återvända hem i hopp om att det möjligen fanns släktingar eller andra där som kunde hjälpa henne. Hon hade nämligen hört att hungersnöden i Betlehem var över.

När Noomi bröt upp från Moab ville sönernas änkor följa med men avråddes bestämt av henne. Orpa lyssnade på sin svärmor, men Rut var obeveklig. Hon ville inte skiljas från Noomi utan sa: ”Tvinga mig inte att överge dig och vända tillbaka. Dit du går, går också jag, och där du stannar, stannar jag. Ditt folk är mitt folk, och din Gud är min Gud. Där du dör, vill jag dö, och där vill jag bli begraven. Herren må göra mig vad som helst – endast döden skall skilja oss åt” (Rut 1:16-17).

Mycket tyder på att Ruts lojalitet inte bara omfattade hennes svärmor utan även Israels Gud. Men det var relationen till Noomi som var drivkraften för henne. Hon var beredd att offra allt för kärleken till Noomi. Vi närmar oss inte Gud för att vi har analyserat relevanta texter, lagar eller mirakel utan vi kommer till Gud därför att någon som vi älskar leder oss till honom. Det är relationer och inte teorier som gör att religioner växer.

Noomi och Rut ”kom till Betlehem just då kornskörden började” (Rut 1:22). Ryktet spreds att Noomi hade återvänt och snart kände alla till det öde som hade drabbat henne och familjen i Moab. Eftersom det var skördetid kunde de ta vara på en möjlighet som var föreskriven i Mose lag. Den gick ut på att de kunde ta del av skörden genom att plocka ax (3 Mosebok 19:9-10).

Rut valde en åker som tillhörde en man som hette Boas. Det visade sig vara ett lyckokast i dubbel bemärkelse. Dels var Boas en vänlig och omtänksam person, dessutom var han ”en förmögen och betydande man av samma släkt som Elimelek” (Rut 2:3). Poängen med att han presenteras som en släkting till Elimelek var att han skulle kunna bli en skyldeman åt honom genom att gifta sig med Rut. Rut tillhörde släkten och var till skillnad från Noomi i fertil ålder. Med andra ord fanns det goda förutsättningar trots att Boas var en äldre man.

Det är nu berättelsen går in i sin mest spännande fas. Rut befann sig på åkern när Boas kom från Betlehem och fick syn på henne. Han frågade då förmannen för skördefolket ”var den unga kvinnan hörde hemma” (Rut 2:5). Det verkar som om Boas föll för den unga kvinnan direkt.

Det moabitiska ursprunget borde ha gjort Boas reserverad. Många bibeltolkare är förvånade över att Boas kunde sätta sitt rykte på spel genom att senare gifta sig med Rut just därför att hon var från Moab (5 Mosebok 23:3). Hur kunde Boas, som ger intryck av att ha varit en rättrogen judisk man, trotsa förbudet?

Men Boas hade redan fattat tycke för Rut: ”Hör på, min dotter! Gå inte bort och plocka ax på någon annan åker, utan stanna kvar och håll dig till kvinnorna här. Du ser var de skördar, följ efter dem! Jag har sagt till karlarna att inte röra dig, och blir du törstig, så gå bara till krukorna och drick av vad de har öst upp” (Rut 2:8-9). Så talar en man som blivit förälskad.

Noomi såg en potential i Boas och Ruts förälskelse som kanske varken han eller Rut var medvetna om. Därför sa hon till Rut: ”I kväll är han på tröskplatsen och kastar korn. Du skall bada, smörja in dig med välluktande olja, sätta på dig dina finkläder och gå ner till tröskplatsen. Men laga så att han inte ser dig förrän han har slutat äta och dricka. Ge akt på var han lägger sig och gå sedan fram och lyft på täcket vid fotändan och lägg dig där. Då säger han dig vad du skall göra” (Rut 3:2-5).

Rut ”gjorde till punkt och pricka som hennes svärmor hade sagt åt henne” (Rut 3:6). Den yrvakne Boas upptäckte att han inte var ensam under täcket. Han ”trevade omkring sig och märkte att det låg en kvinna hos honom. ’Vem är du?’ frågade han. ’Jag är Rut, din tjänarinna’, svarade hon, ’bred ut din mantel över mig, du är min skyldeman!’ ” (Rut 3:8-9).

Uppmaningen att breda ut manteln var en vädjan om att Boas genom att gifta sig med henne skulle träda in i rollen som skyldeman. Att breda manteln var även ett uttryck för kärlek. Samma tanke återfinns i Hesekiels bok där Guds kärlek till Israel beskrivs med en liknande handling (Hesekiel 16:8). 

Berättelsen fick ett lyckligt slut. Den andre mannen som stod närmare i släkt visade sig inte vilja bli skyldeman. Boas blev då skyldemannen och gifte sig med Rut. Barnet som föddes fick namnet Oved, ett namn som betyder ”tjänare”. Kanske just för att han var svaret på Noomis alla böner. Oved blev farfar till kung David. Noomi var mycket lycklig (Rut 4:17).