Stefan Swärd: Nu måste Equmeniakyrkan och Pingst prioritera omvändelse

Dagens frikyrkosamfund har sina rötter i väckelserörelser. Att bevara väckelsen är kanske det allra viktigaste när vi tittar i vår backspegel. En väckelse präglas av Guds suveräna handlande. Av Andens inspiration. Av det fräscha gudomliga tilltalet. Av människor som ger sitt liv för sin tro och sina övertygelser. Det handlar om en eld, en passion. Om en hängivenhet. Om ett böneliv som engagerar och utvecklar samarbetet med Kristus, som är hela kyrkans Herre och herde.

De väckelserörelser som formade våra moderna frikyrkosamfund växte fram underifrån. Man började inte med att organisera samfund, andliga rörelser växte fram på den lokala nivån som efterhand organiserades i riksorganisationer. Dagens samfundsstrukturer har hela sitt existensberättigande i att man kan förmedla tro, inspiration, vägledning och resurser som utvecklar församlingslivet på lokala nivån. 

Det mest positiva som har hänt senaste 20 åren är framväxten och tillväxten av alla immigrantkyrkor som, framför allt i storstäderna, har ett stort medlemsantal. De rör sig dock i mycket stor utsträckning utanför den traditionella samfundsmiljön, och har ofta kopplingar till missionsorganisationer och apostoliska nätverk i sina ursprungsländer. Tillväxten i de historiska kyrkorna, Katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna är också fenomen som är kopplat till invandringen.

Dagens frikyrkoförsamlingar, vi har ett arv som glöder. Vi har tagit över en stafettpinne från tidigare generationer som inte får fumlas bort. När vi löper mot framtiden behöver vi också titta i backspegeln.

De äldre samfunden kommer nu att mötas för pastorskonferenser och längre fram i vår för samfundskonferenser. Det handlar både om framtidsvisioner men också en blick i backspegeln; vad kan vi lära oss av dem som gått före? Viktiga beslut om ledarskap ska fattas inom både Equmeniakyrkan och Pingströrelsen.

Både Equmeniakyrkan och Pingströrelsen står inför viktiga ledarskiften. Vilka utmaningar blir då aktuella inför den bakgrundsbeskrivning som getts ovan? 

Equmeniakyrkan har minskat konstant sedan 1940-talet, och tyvärr har även Pingst­rörelsen minskat under senare år, trots nya satsningar där Hillsong sticker ut mest. Att utse nya ledare som bara administrerar fortsatta nedgångar är ointressant och en självmordsstrategi. För att bryta stagnation och nedgång behövs nya ledare som både har konkreta idéer, erfarenheter och visioner om hur denna spiral ska kunna brytas. 

Följande frågor måste de nya ledarena nu prioritera:

1. Att nå fram till och attrahera immigrantkyrkor och immigranter är en nyckel. 

Det är en förutsättning för att ett samfund ska kunna växa idag. Det räcker inte att allmänt tala positivt om mångfald och inkludering, de traditionella svenskarna måste också kunna lyssna på immigrantkyrkorna, ge dem förtroende och ett avgörande inflytande. Utformningen av EFK:s HBTQ-utredning är ett skolexempel på något som skrämmer bort immigrantkyrkor och immigranter från svenska samfund. Bibeltro, brinnande bön och karismatisk kristendom är nycklar för att nå fram till dessa breda grupper av potentiella församlingsmedlemmar.

2. Satsa på gåvoutveckling och gåvoupptäckande som går längre än till ordinerade och utbildade personer. 

Det innefattar bland annat att lyfta fram unga människor med kallelse och passion. Jag var 19 år när jag satt med i ledningsgruppen för Jesusfestivalen i Stockholm 1974, den kanske största kristna satsningen det året. 21 år när jag blev äldstebroder i Järfälla Pingstförsamling. Unga överlåtna och kompetenta ledare ska ges förtroende och uppdrag. Kallelser och gåvor bland personer som inte är ordinerade pastorer behöver utvecklas, erkännas och ges utrymme. Att främja gåvoupptäckandet i egna leden är ett viktigt uppdrag för kommande samfundsledningar. Att alla de bibliska gåvorna är i funktion är ett viktigt mål. Det innefattar gåvor som evan­gelister, profeter och apostlar. Det är en avgörande fråga för att få församlingar och församlingsrörelser att växa.

3. Värna om väckelsearvet är ett tredje fokusområde för tillträdande ledare. 

Våra gamla samfund har vuxit fram som väckelse- och förnyelserörelser på gräsrotsnivå och måste fortsätta på samma sätt för att överleva i framtiden. Det var en kristendom som var radikal och utmanande som lockade och samma gäller idag och i framtiden. Vi behöver ledare som har erfarenhet av förnyelserörelser på lokalnivå och som har sett människor komma till tro i större utsträckning. En Jesuscentrerad förkunnelse som utmanar till frälsning och omvändelse, det är en av de främsta egenskaperna när vi funderar över morgondagens ledare.