Erik Johansson har precis kommit hem från ett besök i Etiopien när vi talas vid på telefon strax före jul.
– Det var ett sådant vanligt besök, jag har rest många gånger till Etiopien. Inget speciellt egentligen, men det var ett bra besök, säger han.
EFS har ett långt samarbete med den etiopiska Mekane Yesuskyrkan?
– Man skulle kunna säga att EFS grundade Mekane Yesuskyrkan en gång i tiden, den är ett resultat av vår mission i Etiopien. Sedan måste man alltid vara medveten om att det är den helige Ande som bygger kyrkan, inte vi människor, svarar Erik Johansson.
– EFS började arbeta i Eritrea år 1866, det är 160 år sedan. Men vår första svenska missionär ankom till Addis Abeba 1904, det är 120 år sedan. Sedan fanns etiopiska förelöpare som hade gått från det svenska missionscentret i Eritrea till de centrala delarna av Etiopien tidigare än så.
– Mekane Yesuskyrkan brukar datera sin första församling i Bodji till 1898. Mekane Yesuskyrkan bildades dock som nationellt samfund 1959. Då fanns redan 20 000 medlemmar i olika församlingar.
Du har varit missionsansvarig inom EFS i Sverige under 14 år – hur kom du att bli det?
– Det kan man fråga sig! Jag var i Örebro tidigare, i Sörbykyrkan där jag hade det fantastiskt bra. Sedan har det alltid funnits ett missionsintresse. Jag är missionärsbarn, jag har vuxit upp inom missionsarbetet i Etiopien, berättar han.
– Missionsintresset har funnits där hela livet egentligen. Under mina teologistudier ägnade jag mitt fördjupningsarbete åt missionsfrågor. Jag trodde egentligen inte att jag var kvalificerad för jobbet eftersom det stod i annonsen att man skulle ha haft utlandstjänst som en kvalifikation. Men jag uppmuntrades att söka jobbet och fick det.
– Det är otroligt privilegierat att ha ett sådant arbete. Jag kom också in i ett skede när EFS styrelse hade beslutat att göra ett omtag eller nytag när det gäller internationell mission. De 13 föregående åren hade det varit gemensam administration med Svenska kyrkans kansli, men från 1 januari 2010 skulle vi ha det i egen regi, och jag fick uppdraget att organisera det och utforma missionsverksamheten, fortsätter han och talar om att det redan då fanns flera missionärer utsända och kontakterna med systerkyrkorna var etablerade sedan länge.
Skarpare missionsprofil
– Jag tycker att jag har fått se så många spännande saker hända, jag har nog varit med om att sända ut 20 missionärer under de här åren. EFS mission har arbetat framför allt i Etiopien och Tanzania, men jag har fått vara med om att öppna nya dörrar i olika länder – Somalia, Irak och nu i Armenien, där EFS aldrig har varit förut.
– Vi har också fått en skarpare missionsprofil på EFS internationella mission. Bland annat säger vi idag att vi vill jobba på platser med få kristna eller där den kristna kyrkan lever under förföljelse, diskriminering eller trakasserier. Det är egentligen inte något nytt för EFS, det har vi gjort i alla tider och på olika sätt. Men nu har vi formulerat det i ord också.
– Det är så otroligt välsignat att ha arbetat i Etiopien och Tanzania, och det är mirakulöst hur det arbetet har vuxit. Idag är det de två största lutherska kyrkorna i världen. Dels Mekane Yesus-kyrkan med 12 miljoner döpta medlemmar, dels den evangelisk-lutherska kyrkan i
Tanzania (ELCT) med runt 8 miljoner döpta medlemmar. Det hade ingen kunnat ana för hundra år sedan, säger Erik Johansson.
– Idag finns det i Etiopien och Tanzania två starka, levande, dynamiska kyrkosamfund som också bedriver egen mission i grannländer och över världen. Vi säger idag att egentligen behöver inte kyrkan i vare sig Tanzania eller Etiopien EFS längre. Vi har gjort vårt där. Däremot behöver vi dem som förebedjare och inspiratörer.
Men nu byter du jobb? Vad kommer det sig att du valde att ta det steget?
– Det var olika saker. Dels hade jag haft mitt uppdrag som missionsansvarig under 14 år. Jag vill gärna fortsätta, men tänkte att det är inte så dumt att skaffa lite nya perspektiv och ny input efter ett antal år på ett och samma jobb. Tanken har funnits: Tänk om man kunde få göra en liten paus och återkomma med nya krafter?
– Jag ska vara församlingspräst, och det känns väldigt kul. Jag har försökt rekrytera präster till uppdraget under ett och ett halvt år, men det är ingen som riktigt kunnat ta sig an tjänsten av olika anledningar. Så i somras tänkte jag: Kanske jag skulle rekrytera mig själv? Jag funderade på det och frågade därefter min chef om jag skulle kunna få tjänstledigt ett halvår, ett år för en sådan sak. Det skulle kunna gå bra så länge jag hittade en bra vikarie, och det gjorde jag.
– Bitarna föll på plats. Nu är jag tjänstledig under ett år. Jag har fortfarande samma arbetsgivare, jag byter bara arbetsplats, fortsätter Erik Johansson.
Du blir församlingspräst i en luthersk kyrka i Armenien – men församlingsmedlemmarna är inte armenier?
– Nej, de är persisktalande. Arbetet har sin upprinnelse i Hammarbykyrkan i Stockholm, där vi har en stor persisk församling som är ansluten till EFS och som leds av prästen Annahita Parsan, som är ganska välkänd i en del kretsar, berättar han.
– Hon är själv persiska och hon brukar ha bibelstudier tisdag och torsdag kväll i Hammarbykyrkan. Under pandemin var det inte möjligt att mötas, utan bibelstudierna förlades till Zoom så att folk kunde sitta hemma och delta. Det öppnade möjligheten för män-niskor även utanför Stockholm och Sveriges gränser att ansluta sig till bibelstudierna, även om de befann sig i Mellanöstern.
Församlingsgemenskap
– Människor kom till tro, ville höra till en gemenskap och det bildades en liten församlingsgemenskap i Jerevan, Armenien. En grupp som då ville höra till Hammarbykyrkan i Stockholm. När de förstod att Hammarbykyrkan tillhörde EFS
sade de: ”Då vill vi höra till EFS.” Vad gör man då?
– Annahita och jag var på besök första gången för två och ett halvt år sedan och träffade den lilla församlingsgruppen där och försökte uppmuntra dem. Hela tiden kommer nya män-
niskor till och blir döpta. Det fick oss att fundera: Skulle vi kunna skicka någon svensk präst dit för att ta hand om den här församlingen? Det finns ingen där som har någon bra teologisk utbildning, det är svårt att hitta bra persiska utbildningar. Det finns en del distanslösningar, men då ska man hitta rätt person och så ska annat lösas också.
Erik Johansson kan inte själv persiska, han får förlita sig på tolk under det år som ligger framför.
Lägga en god grund
– Men vi tänkte: Om vi tror att vi ska bygga något som ska vara en del av EFS mission kanske det kan vara bra att ha någon från Sverige som kan ha erfarenheter och som kan vara med och lägga en god grund under tiden som vi tränar lokala ledare. Jag hoppas att vi under det här året ska få tag i en EFS-präst som kan vara där en längre tid, mer än ett år.
Armenien har en stark kristen tradition och den armeniska kyrkan är stor – har ni några relationer där?
– Vi har en lokal kontakt som har baptist- eller pingstbakgrund och som i många år har arbetat med församlingsplantering av olika slag. Honom har jag lärt känna på andra vägar för flera år sedan. Men han är armenier och kan inte heller så värst mycket persiska, även om han kan armeniska och det kyrkolandskap som finns där.
– När Annahita och jag kom till Jerevan första gången sade vi: Vi kan inte bara komma dit och starta något nytt utan att ha någon slags kontakt med det redan befintliga kyrkolandskapet som är på plats, så att bygga relationer är en av de saker jag kommer att arbeta med.
– Den stora, uråldriga, apostoliska Armeniska kyrkan från 300-talet är dock inte missionsinriktade på det sättet, där har jag inga förväntningar att de ska ta in någon persisktalande gemenskap. Det är också av historiska och politiska skäl väldigt laddat i regionen. Jag skulle tro att det finns en glädje över vad vi gör, men att man inte kan ta in det i sin egen kyrka.
Goda relationer
– Jag tänker också att den här lilla gemenskapen är så känslomässigt knuten till Hammarbykyrkan i Stockholm, så att slänga över dem på någon annan vore inte riktigt rättvist i nuläget. Däremot tror jag att det skulle kunna finnas goda förutsättningar för ett samarbete, fortsätter han och talar om de goda relationerna mellan Armenien och exempelvis Iran.
– Det är lätt för armenier att besöka Iran och det är lätt för iranier att besöka Armenien. Det har varit lite av ett transitland, och det finns en ganska stor armenisk minoritet inne i Iran. Det gör att man tolererar varandras religion. Men persisktalande finns i hela regionen, och Hammarbykyrkan i Stockholm, dess existens är inte hemlig på något sätt. Även om jag behöver vara försiktig så att ingen utsätts för fara.
