Uppenbart att Göteborgs Stad gör skillnad på sina medborgare

När Frihamnskyrkan i Göteborg ålades av kommunen att betala 75 000 kronor i böter för att ha delat ut matkassar utan rätt tillstånd, väckte det starka reaktioner. Många såg beslutet som en symbol för hur stelbenta regler riskerar att motverka initiativ som gör skillnad i människors liv. Men händelsen blottlägger en djupare fråga om motsättningen mellan Göteborgs stads byråkrater och civilsamhällets kraft. Det är en berättelse om stadens historiska arv, präglat av centralstyrning och misstänksamhet, och hur det kolliderar med frikyrklighetens drivkraft.

Frikyrkor, med en tradition av självständighet och handlingskraft, passar inte alltid in i denna struktur. Historiskt har man i setts som ett sorts hot mot stadens kontroll, vilket skapat en relation präglad av misstänksamhet. 

Ett talande exempel på denna skepsis är när Göteborgs Stad nekade barnen i Equmenias kristna scoutkårer kommunalt bidrag eftersom man i samlingarna bad scoutbönen. 

När Frihamnskyrkan nu försöker möta akuta samhällsbehov på ett pragmatiskt sätt möts de därför med motstånd. Det arbete kyrkan utför är långt ifrån symboliskt, det handlar om konkret hjälp till människor i Göteborg som står längst från arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och ett socialt skyddsnät. Matkasseutdelningen, kärnan i konflikten, fyller ett verkligt behov som stadens egna system inte förmår täcka. Trots detta har kyrkan blivit en måltavla för stadens tjänstemän.

Frihamnskyrkan är inte bara en ideell organisation – den representerar också en kultur som står i skarp kontrast till Göteborgs politiska tradition. Med sin vänsterpräglade arbetartradition och tron på centralstyrning har Göteborg ofta haft svårt att acceptera frivilliga aktörer utanför den kommunala sfären. 

Detta gör konflikten mellan Frihamnskyrkan och stadens myndigheter till något mycket större än en fråga om regler och blanketter. Det är en krock mellan två världsbilder: Den ena förankrad i kollektiva lösningar styrda uppifrån, den andra i lokalt ansvarstagande och självständiga beslut.

Ett aktuellt exempel på Göteborgs inkonsekventa agerande är hanteringen av det propalestinska tältläger som fram till förra veckan ockuperade Vasaplatsen utanför Göteborgs universitet. Trots att lägret förvandlats till en kåkstad, och trots kritik från studenter, allmänhet och oppositionspolitiker, fick ockupationen pågå ett halvår. 

Stadens rödgröna majoritet gav öppet sitt stöd till demonstranterna och stadens hantering präglades av påfallande valhänthet.

I ljuset av detta framstår Frihamnskyrkans situation som särskilt orimlig. En kyrka, driven av volontärer och beskattade donationer, bötfälls för ett administrativt misstag i samband med en verksamhet som hjälper Göteborgs mest utsatta. Samtidigt kunde ett politiskt laddat tältläger breda ut sig på offentlig mark i flera månader utan att mötas av vare sig böter eller krav på avveckling – trots brott mot ordningsföreskrifter.

Göteborgs hantering av dessa två händelser visar en stad med olika förhållningssätt till olika grupper medborgare. När de som står nära stadens politiska majoritet agerar ser man mellan fingrarna. När initiativ kommer från aktörer som inte passar in i stadens vänsterpräglade berättelse, som karismatiska frikyrkor, är man snabb att ställa krav och utdela sanktioner.

Fallet med Frihamnskyrkan borde vara en väckarklocka för Göteborg. I en tid när behoven växer snabbare än resurserna, måste staden hitta sätt att stödja civilsamhällets aktörer istället för att hindra dem. 

Om Göteborg vill leva upp till sin självbild som en plats för solidaritet och innovation, måste staden ge utrymme för dem som bidrar till det gemensamma bästa – och låta deras arbete blomstra.