Så kan mörkret och lidandet bekämpas i advent

För drygt 2 000 år sedan gick han till templet i Jerusalem med stor förväntan. Lotten hade fallit på honom, prästen Sakarias, att tända rökelsealtaret. Han var en av de drygt 20 000 präster som i 24 avdelningar tjänstgjorde fem gånger under året. Men han bar också på en förväntan att få se ett förvandlat land när befriaren, Messias, skulle komma en dag. Nu stod han där för att tända den sjuarmade ljusstaken. Ändå blev han chockad när han mötte den mäktiga änglasynen. Det var Gabriel som förutsade miraklet: Sakarias, åldringen, skulle bli far och få en son. Denne son, Johannes, skulle proklamera hopp och livsförvandling till en hel nation. Han skulle bryta marken för den kommande Fridsfursten de väntat på i 400 år.

Det är en av de mer än 2 000 år gamla berättelserna som behöver få plats i våra tankar under adventstiden.

Advent betyder ankomst och syftar på julens verkliga budskap att Gud genom Jesus ville komma till oss och besegra mörker, hat och uppgivenhet, och att ”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram. Du låter jublet stiga, du gör glädjen stor ... Oket som tyngde dem, stången på deras axlar, förtryckarens piska bryter du sönder …”

Med det hat och den ofattbara förstörelse som vi blir vittnen till i Ukraina, det gängrelaterade våldet som släcker liv på våra svenska gator, det gränslösa lidandet i Gaza, förföljelsen av miljontals kristna runt om i världen, behövs det en motvikt. Adventstiden proklamerar att ”ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte makt över ljuset…”

Också i vårt land kämpar människor en hård kamp mot uppgivenhet och förtvivlan. Till dem behöver vi, som har lärt känna ljusets Fader, ”hos vilken ingen växling mellan ljus och mörker sker”, förmedla hoppet, berättelserna att allt kan bli nytt för den som öppnar dörren till sitt liv för Fridsfursten och Fredskonungen.

Många är vittnesbörden från människor som fått uppleva hopp även i en skyttegrav, seger över drogernas förbannelse, försoning i ett sargat äktenskap och att allt kan bli nytt när ”Han kommer till sörjande hjärtan och livet får annan gestalt”. 

Runt om i Sverige står våra kyrkor med öppna portar, tända ljus, brusande musik och proklamerar att det finns ett ljus som inget mörker kan besegra.

De närmaste veckorna är en förberedelsetid för julens ankomst. Vi märker det när adventsstjärnorna och ljusstakarna i våra fönster fördriver mörkret. Om vi då blir stilla och söker honom ”som kommer ur graven med byte och skuggornas boning blir ljus”, då förändras även vårt mörka december. Vi behöver stanna upp och besinna att Han är Gud.

Låt inte stressen och kommersialismens krafter kväva det budskap som var tänkt att ge hopp.

Så många människor i Sverige lever idag i ensamhet och behöver en väns besök, en värmande hand, en Hoppets röst. 

Så många barn behöver en vuxens famn av trygghet som säger: ”Jag ser dig, jag lyssnar på dig, du behöver inte vara rädd!” 

Till den som är rädd behöver vi förmedla sångens värmande löfte: ”Frid, frid, underbar frid, frid som ej världen kan ge. När han förde min själ ifrån mörker till ljus, fick jag underbar frid”.

Det är adventstidens eviga budskap. Det kan tränga igenom de tjockaste fängelsemurar, de mest hopplösa sjukhussalar, de mörkaste, kallaste gränder och förvandla livet. 

Tillåt adventstjärnans ljusstrålar förmedla detta.