HTS kan inte vänta sig stöd från Iran och Ryssland – det är hoppet för Syriens kristna

Det är med blandade känslor jag tar del av rapporterna om utvecklingen i Syrien. USA:s president Joe Biden beskrev nyligen situationen som ”ett historiskt tillfälle för Syriens sedan länge lidande folk” men betonade samtidigt att de amerikanska luftangreppen mot Islamiska statens kvarvarande fästen kommer att fortsätta. Samtidigt har Israel intensifierat sina bombningar av vapenlager i regionen. Mellanöstern är sedan länge en arena för stormakternas maktspel, där människors lidande ofta hamnar i skymundan i rapporteringen. Syrien är inget undantag. 

Konflikten som nu pågått i över tretton år och krävt över en halv miljon liv, har gång på gång förvärrats av externa aktörer som drivit sina egna agendor. Ryssland och Iran har stöttat Assad-regimen, medan USA, Turkiet och andra NATO-länder finansierat och beväpnat rebellgrupper – ibland så ogenomtänkt att vapnen hamnat i händerna på extremister som Islamiska staten (IS). 

Nu, med Assad i Moskva och rebellgruppen Hayat Tahrir al-Sham, HTS, som dominerande makt i nordvästra Syrien, råder ett slags maktvakuum. Översatt till svenska heter HTS ”Organisationen för befrielsen av Levanten” – ett område som omfattar bland annat Turkiet, Libanon, Syrien, Jordanien, Israel och Egypten. Ambitionerna är med andra ord inte bara lokala, man gör stora geopolitiska anspråk. 

HTS klassas som en terroristorganisation av både USA och FN, men försöker framställa sig som en legitim rörelse genom sin civila gren, kallad Syriska Räddningsregeringen. Bakom fasaden av ministerier och lokala avdelningar döljer sig ändå strikt tillämpning av sharialagar.

För Syriens kristna minoritet är situationen djupt oroande. I staden Idlib, HTS:s starkaste fäste, rapporteras om trakasserier och kyrkor som stängts. Kristna högtider får inte längre firas öppet och det lilla som återstår av det en gång kristna samhället är en handfull personer. Michel Butros al-Jisri, en av få kristna som fortfarande bor kvar, berättade för The New York Times om en tillvaro präglad av rädsla och isolering.

Även om HTS officiellt lovat att inte införa den så kallade dhimmi-statusen för kristna – benämningen på icke-muslimer som lever under sharialagar och därmed får diskrimineras – finns det skäl att ifrågasätta deras löften. Organisationen som Christian Solidarity International skriver till oss på Hemmets Vän att HTS:s tal om att tillåta mångfald inte överensstämmer med deras tidigare agerande. Det är svårt att inte dra paralleller till IS-styret för bara några år sedan, när kristna systematiskt förföljdes och kyrkor brändes. Risken är istället stor att kvarvarande kristna i Syrien kommer att marginaliseras ytterligare eller tvingas fly till Europa. 

Mellanösterns kristna befolkning, som en gång utgjorde en betydande del av regionen, har krympt från cirka 20 procent till mindre än 5 procent på bara två decennier. I Syrien och Irak har krig, förföljelse och radikal islamism nästan helt tömt länderna på kristna.

De ständiga konflikterna mellan rebellgrupper i Syrien är förstås en tragedi även för den sunnimuslimska befolkningen. Och de externa aktörernas inblandning har ofta förvärrat snarare än löst problemen. Ett exempel är USA:s militära stöd till olika muslimska rebellgrupper. När dessa vapen senare hamnat hos extremister och använts i interna maktstrider, framstår det som uppenbart hur lite kontroll omvärlden egentligen har över de krafter man väljer att stödja. Som Los Angeles Times noterade redan 2016: ”I Syrien strider grupper beväpnade av Pentagon mot grupper beväpnade av CIA.”

Medan Damaskus fylls av firande efter Assads fall, sprider sig en oro bland stadens kvarvarande kristna. HTS är alltjämt sprunget ur Al Qaida. Det är frestande att hoppas på ljusare tider för Syrien, men varje politisk omvälvning innebär också risker. 

Samtidigt finns en strimma av hopp. Det är mer troligt att en ny regim skulle söka stöd från väst snarare än från Ryssland och Iran. Det öppnar för möjligheten att EU och USA kan pressa Syriens kommande styre att skydda utsatta minoriteter. Förutom kristna handlar det om grupper som druser och alawiter. 

Här kan också intressanta allianser uppstå, inte minst med Frankrike som har historiska band till Syrien från det franska mandatet efter första världskriget. Och Frankrikes president Emmanuel Macron, som brottas med flera politiska utmaningar på hemmaplan, skulle sannolikt tacka ja till en chans att ännu en gång framstå som en statsmannamässig ledare på den internationella scenen. Han trivdes under återinvigningen av Notre Dame i helgen, där han framgångsrikt stärkte sin image som en president med visioner och handlingskraft.

Att värna den kristna närvaron i Syrien är inte enbart en fråga av andlig betydelse – de kristnas historiska rötter i regionen sträcker sig tillbaka till apostlarnas tid och är en omistlig del i landets kultur. Det handlar också om strategisk och säkerhetspolitisk stabilitet. Ett Syrien utan kristna skulle vara mer sårbart för radikal jihadism, vilket i sin tur skulle kunna destabilisera hela Mellanöstern och utgöra ett allvarligt hot mot den globala säkerheten.

För Syriens kristna återstår nu bara hoppet, ett bräckligt hopp inför en oviss framtid. Men hopp kan inte leva av sig självt. Det kräver handling, mod och solidaritet från världens ledare. Vi får inte svika de kristna i Syrien igen. Om vi ser bort är det inte bara de som förlorar, utan vi alla.