Regeringens strategi för migration och återvandring

I de samtal som förs mellan Svenska Missionsrådet och Kristdemokraterna, som deras närmaste åsiktsfränder i regeringen, har jag beskrivit vår direkta påverkan på reformagendan för bistånd och andra dokument. Vi kan knappast lastas för Sidas uppsägningar av avtal innan regeringen ens beslutat om civilsamhällesstrategin. Jag vill här lägga fokus på en annan fråga, som ofta vantolkats.

Det gäller Strategi för Sveriges globala utvecklingssamarbete inom migration, återvändande och frivillig återvandring 2024–2028, som regeringen fastställde den 28 oktober 2024.

Krig, konflikt och förtryck men även fattigdom, brist på utbildning, hälso- och sjukvård, demokrati och mänskliga rättigheter ökar drivkraften hos människor att lämna sina hem och anhöriga och söka sig ett bättre liv någon annanstans. Antalet personer på flykt är idag högre än någonsin, 120 miljoner enligt FN:s flyktingorgan UNHCR. Den största krisen finns i Syrien, med 13,8 miljoner människor på flykt inom och utom landet. 

Risken att flyktingar utnyttjas på ett cyniskt sätt är mycket stor. Det är därför viktigt att hjälpa de länder där stora mängder flyktingar finns, så att flyktingarnas rättigheter och behov av skydd kan tillgodoses. Det är vad strategin syftar till.

Irreguljär migration göder svarta marknader för människosmuggling och ökar riskerna att människor utnyttjas i trafficking. I ursprungsländerna, längs migrationsrutterna och i mottagarländerna skapas en grogrund för kriminalitet, exploatering och utsatthet. Fungerande infrastruktur i partnerländer för att bistå återvandrande personer att integreras i samhället kan öka den enskildes incitament och möjligheter till frivillig återvandring och bidra till den lokala samhällsnyttan i utvecklingsländer. Ordnad migration kräver internationellt samarbete. Genom att stärka synergierna mellan migrations- och biståndspolitiken kan man motverka ovanstående problem och stärka partnerskap. 

Bistånd kan användas för att utbilda personal längs migrationsrutterna och stärka förutsättningarna för en säker, ordnad och reguljär migration. På så sätt kan man minska risken att människor på flykt blir offer för tvångsarbete och trafficking. Ett sådant exempel är den kedja av shelters, som ACT-alliansen har byggt upp längs migrationsrutterna i Latinamerika, som den jag härom året besökte i Colombia, nära gränsen till Venezuela. Dit kan människor på flykt komma för att få mat, sköta sin hygien och få lite lugn i en trygg miljö, innan man fortsätter sin vandring. 

Exempel på infrastruktur som möjliggör återvandring kan vara möjligheter till utbildning, utveckling och egen försörjning i hemlandet, men också att motverka de faktorer som drivit människor på flykt, såsom krig, förföljelse och bristande demokrati och mänskliga rättigheter. Sådant utvecklingsarbete gynnar förstås hela samhället, inte bara återvändande migranter.

Alla länder måste respektera den skyldighet varje land enligt folkrätten har att ta hand om sina egna medborgare, lika väl som flyktingars rättigheter i de länder dit människor tagit sin tillflykt.

En del debattörer har reagerat på en passus i strategin, som medger begränsade undantag från OECD:s biståndskommitté DAC:s regelverk för internationellt bistånd. Man oroar sig för att detta kommer att överutnyttjas. Utgångspunkten är att svenskt bistånd ska följa DAC:s regelverk. Opolitiska sakkunniga på UD bedömer att det är mycket liten risk att denna flexibilitet överhuvudtaget ska behöva användas. Strategin ska utvärderas årligen och utvärderingarna kommer naturligtvis att granskas noga.

Inom strategin kommer det finnas möjlighet för civilsamhällesorganisationer att söka projektmedel. Det är något vi välkomnar, med tanke på den bredd och djup av erfarenhet som finns i civilsamhället och de långvariga kontaktnät som finns med systerorganisationer i partnerländerna. 

LÄS MER

Norrby och Brunander: Rimligt att undra vad KD får för sina principer

Debatt. Regeringens biståndsnedskärningar slår hårt mot civilsamhället – avtal bryts, kompetens går förlorad och organisationer möter stora utmaningar, skriver Charlotta Norrby och Mattias Brunander.