Problematiskt att regeringen och Brunegård bidrar till negativ bild av biståndet

Vi har förståelse för att det varit tuffa förhandlingar inom Tidö-koalitionen och vi uppfattar, precis som vi skrev i vårt inledande debattinlägg, att KD försökt få gehör för att värna både biståndet och civilsamhället. Utan KD hade biståndet varit lägre och det var viktigt att man åstadkom ett tak för hur mycket biståndsmedel som kan spenderas på flyktingmottagande i Sverige. Samtidigt måste KD som del av regeringen ta ansvar för de reformer som genomförts. Vi uppskattar och bejakar partiets principer, det är därför vi anser att det faktum att biståndspolitiken ändå dragits så långt att nivåerna om några år riskerar att passera FN:s riktmärke, kräver mer av offentlig debatt. Därför vill vi höra hur det kommer sig att biståndspengar läggs på det migrationspolitiska området, med andra mål än att ge bättre levnadsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck, och som i flera fall inte ens får kallas för bistånd. 

Vad KD gör för att få större genomslag för sina principer är i vårt tycke en högst rimlig fråga. Inte minst utifrån att vi, precis som Gudrun Brunegård skriver, haft en löpande dialog där vi återkommande lyft de negativa konsekvenserna av de nedskärningar vi står inför. 

Trots regeringens uttalanden om att en större andel av biståndet ska förmedlas av det civila samhället står våra organisationer, tillsammans med en mängd aktörer inom civilsamhället, inför stora nedskärningar. Redan ingångna avtal bryts i förtid, och även om våra organisationer skulle få bästa möjliga utdelning i den process Sida på regeringens uppdrag har inlett så kommer nivåerna att vara betydligt lägre än de vi haft i nuvarande avtal. Det medför uppsägningar och förlust av värdefull kompetens både hos oss och hos de organisationer vi samarbetar med. Skattelättnader för privatpersoner är säkert bra, men det är högst osannolikt att privata givare kan täcka upp för de pengar som nu försvinner från biståndet. 

Gudrun Brunegård lyfter EU, men det är en kostsam process att söka pengar från stora institutionella givare, arbetstid som måste investeras utan några garantier på utdelning i form av beviljade ansökningar. För att kunna utöka den typen av arbetsinsatser krävs mer pengar, inte mindre. 

Det är ett problem att regeringen bidrar till den negativa bild av biståndet som just nu sprids i media, som istället förstärks av till exempel biståndsminister Benjamin Dousa. Ministerns misskreditering av biståndets effektivitet och resultat är både vilseledande för väljarna och riskerar att allvarligt skada allmänhetens förtroende för biståndet. 

Vi vill att svenska väljare och skattebetalare ska känna till det viktiga arbete som utförs med hjälp av biståndsmedel, och konsekvenserna av den omsvängning inom den svenska utvecklings- och biståndspolitiken som nu sker. I en tid av stora globala utmaningar som riskerar att slå hårdast mot världens fattiga, är det ett angeläget ämne. Det Sverige gör i världen har betydelse för människor som lever i utsatthet. Det ser vi som vår skyldighet att fortsätta lyfta fram och debattera.