Även svenskar bär 
skuldens skugga

Har vi idag någon del i ansvaret för våra förfäders mörka handlingar? Eller var det bara deras egna val? Det finns olika bildspråk för människors försök att gömma det smutsiga, antingen medvetet eller i aningslöshet. ”Det som göms i snö kommer fram i tö” och ”sopa under mattan” är välkända ordspråk. 

Dagens Nyheters lördagsmagasin, mitt i mörka november, hade ett tänkvärt längre reportage kring skuldkänslorna hos efterkrigstidens tyska folk. Artikeln handlar om Max Herold som idag söker sanningen om sin gammelmorfar, den tyske nazisten Herbert Lohse. Ämnet rör det tyska folkets skuld för Förintelsen under andra världskriget, då sex miljoner judar och totalt många fler miljoner människor mördades under nazismens krig 1939–1945. Dessa skuldkänslor bearbetas på olika sätt.

Max Herold, barnbarnsbarn till den tyske SS-soldaten Herbert Lohse, vet idag betydligt mer av historien om sin farfarsfar och hans aktiva tid i Hitlers armé, tack vare att tyska arkiv från andra världskriget öppnats för forskning.

Hur bearbetar man smärtsam släkthistoria när historien inte kan göras ogjord? Rubriken i reportaget är: ”Vilket ansvar bär den som är ättling till en nazist?”

Max Herold har vuxit upp i Tysklands minneskultur, en term för att beskriva den historiebearbetning som skett i Tyskland efter Förintelsen. Exempelvis får skolelever göra besök i koncentrationsläger och besök i föreningen Anne Frank Centrums utställningar.

Även från Sverige, till viss del beroende på högstadielärares engagemang i dessa frågor, får skolelever besöka Auschwitz i Polen. Det brukar bli ett chockerande möte med det nazisterna sparade från judar som gasades ihjäl. 

I Tyskland firas årligen minnesdagarna för Förintelsens offer och många andra lokala initiativ. Ett exempel är 10 000-tals snubbelstenar som finns i tyska städer. Här påminns dagens medborgare om människorna som under andra världskriget fördes bort från sina hem.

DN-journalisten skildrar hur uppgörelsen med det hemska förflutna inte är lika vanlig hemma hos tyska medborgare. När släktingar till barnbarn och barnbarnsbarn får frågan vad de vet om sina släktingars öden under kriget så vet de flesta inget. 18 procent av dagens tyskar tror att deras släktingar hjälpte offren under Förintelsen, enligt undersökningar. Men mindre än 0,1 procent gjorde det.

Forskningen visar att 250 000 ingick i de nazistiska SS-styrkorna och cirka 18 miljoner, 50 procent av landets manliga befolkning, var stridande soldater. Antalet som utförde nazistiskt motiverade mord saknar man kunskap om.

Den tyske statsvetaren Samuel Salzborn är bland annat författare till boken ”Kollektiv oskuld”. Han menar att många tyskar ljuger för sig själva om vad deras släktingar gjorde, även om lögnerna inte alltid är avsiktliga och medvetna.

Reportaget i DN:s lördagsmagasin fyller en viktig funktion.

Det handlar inte bara om hur tyskarna hanterar dessa smärtsamma frågor. Det väcker frågor om Sverige och svenskarna, där det inte heller är särskilt väl känt, hur svenska myndigheter lade locket på i behandlingen av judar som sökte en fristad i Sverige. Vi har ingen orsak att slå oss för bröstet. Hanteringen av svenske diplomaten Raoul Wallenbergs heroiska liv efter andra världskriget är bara ett exempel. Tystnaden är ännu närmast kompakt om vad som hände den man som borde ha hyllats på ett helt annat sätt. Även i Sverige har vi åtskilligt ”som gömts i snö” men som har svårt att synliggöras.