ALT:s rektor: Pethrus var nationalist men måste förstås genom sin samtid

Det har gått några månader sedan forskarna Tomas Poletti Lundström och Markus Lundström presenterade sin forskning kring Lewi Pethrus i två uppmärksammade artiklar i Aftonbladet (den 26 juni och 11 juli). 

Studien ingår i forskningsprojektet Frikyrkan och förintelsen, där man ville titta närmare på Pingströrelsens förhållande till nazismen under åren 1930 till 1974. Bland annat väcktes frågor kring pingstledaren Lewi Pethrus syn på Hitler och varför han inte tog tydligt avstånd från nazisternas judeförföljelser.

Viktigt att lyssna

Ulrik Josefsson har själv doktorerat på den tidiga pingströrelsen, främst under 1910-talet. Han lyfter lite av den kritik som riktats mot de båda forskarnas slutsatser.

– Det är alltid viktigt att lyssna till ny kunskap och att vara öppen för att det kan finnas saker som man tidigare inte har sett. Det gäller även i det här fallet. Själva poängen med forskning är att man upptäcker nya saker, inte i första hand att man bekräftar det man redan visste, säger han.

– Men även om det inte är så länge sedan har världen och samhället, inte minst det svenska samhället, förändrats oerhört mycket på de åren. Det som var helt legitimt att säga eller ge uttryck för och som var allmängods i det svenska samhället då skulle vi idag uppfatta som djupt kränkande uttalanden.

– I det sammanhanget talar vi om anakronism, alltså att man står på en punkt med en viss världsbild, en viss referensram och vissa värderingar och tittar på en annan tid med andra värderingar, andra uttryckssätt och bedömer den tiden med dagens mått.

Värdera ny kunskap

– Det kan man göra, men när man gör det måste man också sätta in den bedömningen av dåtiden i sin samtida kontext. Det är alldeles uppenbart att stora delar av det svenska samhället var djupt rasistiskt med våra mått mätt – våra församlingar inkluderade, fortsätter Ulrik Josefsson.

– Man delade upp människor utifrån ras och man hade en världsbild som präglades av en rasförståelse. Det här är under den koloniala tiden då de europeiska regeringarna har överhöghet över stora delar av Afrika.

– Grundförutsättningarna är alltså att alltid vara öppen för ny kunskap men också att värdera den nya kunskapen, att bedöma dåtiden med förståelse för den samtida kontexten, sammanfattar han.

– Det är uppenbart att väckelserörelsen i allmänhet och pingströrelsen i synnerhet var djupt intresserad av andra kulturer, andra delar av världen och att möta de kulturerna för att sprida evangelium. Men man gjorde det utifrån dåtidens värderingar.

– Det innebar att man åkte till Afrika, startade församlingar och översatte Segertoner. Och i en del av de rörelserna sjunger man fortfarande Segertoner, och nästan bara Segertoner. Det är djupt tragiskt, men det betyder inte att man var illasinnad. 

– Pingströrelsen hade en kontaktyta ut mot världen som för den tiden var unik. Idag ser situationen helt annorlunda ut, och jag tror fortfarande att vi har en större förståelse för omvärlden än genomsnittet av befolkningen i Sverige. Men på den tiden var det försteget enormt stort. Det behöver läsas in i bedömningen, säger Ulrik Josefsson.

Präglad av nationalism

– Det förändrar inte att Lewi Pethrus var färgad av en vilja att bygga det svenska samhället starkt, han hade en stark tro på en stark stat som vilade på kristen grund. I den meningen var han nationalist. 

– Han var djupt präglad av sina internationella kontakter, men han var samtidigt starkt påverkad av nationalism – det vill säga att det svenska samhället ska byggas på lagar och moral som präglats av kristna värderingar.

– När Lewi Pethrus på 1940-talet skriver sitt kulturepos, boken ”Idag lek, imorgon tårar”, är det i ett samhälle där det är olagligt att lämna Svenska kyrkan. Några år senare säger han: ”Pingströrelsen är en väckelserörelse inom Svenska kyrkan.” Och det kan inte vara på något annat sätt: Alla i hela det svenska samhället är med där. Det är först på 1950-talet som det blir möjligt att lämna Svenska kyrkan.

– Om man ser att den staten är på väg att, så att säga, lämna de kristna värderingarna och det fortfarande är så att staten säger: Du måste vara med i Svenska kyrkan, då säger Pethrus: Då vill vi ha en stat som är starkt präglad av kristna värderingar. Det säger något om i vilket samhälle som Pethrus talar.

Ulrik Josefsson ser två saker som relevanta när det gäller Lewi Pethrus syn på judarna.

– Det första är ett genuint intresse för det judiska folket, för judisk kultur, judiska människor och judar i allmänhet. Det är präglat av samtiden och så, men framför allt av bibelläsningen, säger han.

Tolkningstradition

– Det här är kristna som har hela sin världsbild formad av sin bibelläsning. Det innebär att det är helt rimligt att vara djupt intresserad av det judiska folket eftersom de har en så central roll i bibelläsningen.

– Bilden av juden blir också bilden av den andre, eftersom man läser Gamla testamentet i ljuset av Nya testamentet. Och så tolkar man Nya testamentet som ett stegvis avståndstagande från de judar som man uppfattade tog avstånd från Jesus.

– Den tolkningsramen har präglat den västliga kyrkan sedan 300-talet, i lite olika tappningar och med lite olika betoningar. Men det vore bara märkligt att tro att Pethrus stod fri från den tolkningstradition som präglat kyrkan i 1700 år, fortsätter Josefsson och talar om sin egen forskning kring pingströrelsen under 1910-talet.

– Det är framför allt i fråga om sociala insatser och diakoni som judarna dyker upp. Vid den tiden var judar utsatta i delar av västvärlden, det fanns kringvandrande fattiga judar, och när pingstvännerna i allmänhet och Pethrus i synnerhet ser utsatthet hos människor då blev svaret att hjälpa, berättar han.

– Därför startade man en räddningsmission för hemlösa män med missbruksbakgrund, man startade barnhem för fattiga barn i storstädernas ytterområden och hjälpverksamhet på lite olika sätt. Och man startade judehem för fattiga, kringvandrande judar för att hjälpa dessa människor.

– Hjälpen präglas naturligtvis av den tidens sätt att se på social verksamhet och på filantropi. Den är lite fatalistisk, den kommer snett uppifrån – judarna är intressanta för att de är judar, för att de är utsatta, men de är särskilt intressanta i texterna från den här tiden när judar tar emot Jesus. Det är den ena dimensionen.

– Den andra är den teologiska dimensionen: Man lever med en föreställning att judarna spelar en avgörande roll i synen på Jesu återkomst. Judarna blir så att säga ett redskap i händelseförloppet – inte som aktörer utan mer som instrument för Guds handlande. Det kan man på riktigt vara kritisk emot i det teologiska paradigmet.

Brittiskt mandat

– Därför blir det en ganska stor sak när britterna intar Jerusalem under första världskriget. Nu kommer Jerusalem under brittiskt mandat, vilket gör att den kristna kyrkan, förstås, men också judarna lättare kan återvända till det man uppfattar vara den judiska hemstaden. Man vill till varje pris se judarna återvända till sitt land, fortsätter Ulrik Josefsson. 

– Det jag uppfattar att bröderna Lundström gör är två saker: Det ena är att säga att det är rasifiering när man säger att svenskar bor i Sverige och judar bor i det judiska området. Så kan man dela upp människor idag, men jag uppfattar inte att det är vad Pethrus säger.

– Det han säger är: Palestina är den plats som Gud har gett det judiska folket och nu får de återvända dit. Jag uppfattar att intentionen är välvilja, även om välvilja kan vara missriktad – det vet vi. Vi har talat om ett distinkt nationalistiskt drag, en typ av instrumentalisering.

Harmagedon

– Det andra som Lundströmarna tycks uppfatta som direkt antisemitiskt är perspektivet på Jesu återkomst: Vid Harmagedon förväntas en stor strid mot det judiska folket som har flyttat tillbaka och där en stor del av dessa kommer att dö på slagfältet. 

– Jag uppfattar att Lundströmarna tolkar det som att man vill locka judar till Israel för att bli slaktade. Ungefär som ett stort friluftskoncentrationsläger. Det är klart att om man läser historien på det sättet kan jag förstå hur de resonerar. Men jag tycker att de här tänker fel. 

– Det ingick överhuvudtaget inte i sättet att resonera kring judarnas roll därför att man var genuint intresserad av det judiska folket, förklarar Ulrik Josefsson.

Läs mer

Forskarna Markus Lundström
och Tomas Poletti Lundström:
Pethrus navigerade bland farliga ideologier

Det fanns ändå rätt tydliga signaler runt 1942, 1943 att nazisterna förde judarna till koncentrationsläger för att döda dem – varför var inte Lewi Pethrus tydligare emot det?

– Det är svårt att svara på, men jag uppfattar inte att det byggde på en sympati för nazisterna eller avståndstagande till judarna. Det är många andra saker som han inte kommenterar när det gäller världsläget, det mesta faktiskt. När det gäller politiska ställningstaganden är han mer upptagen av att värna den svenska kulturen och den svenska kristenheten.

Det är i år 50 år sedan Lewi Pethrus begravdes – borde vi låta honom vara i fred? Och hur hanterar vi det här idag?

– Vi kan inte göra annat än låta honom vila. Bilden av honom kommer dock att fortsätta utvecklas och kanske revideras. Men det jag tycker är viktigt i alla sådana här sammanhang är att välja att tolka människor utifrån deras självbeskrivning. 

– Det innebär att man måste läsa Pethrus i ljuset av hans teologiska utgångspunkter. Det var så han förstod världen, säger Ulrik Josefsson till sist.