Nils Ögren bröt med drogerna och blev troende yxsmed

Det var intresset för vikingatiden, för fantasylitteratur och för rockmusik som fick honom intresserad av att börja smida. Idag är Nils Ögren i värmländska Västra Ämtervik känd på sociala medier för sina videofilmer om yxtillverkning.

– Det här med smide började när jag ville göra ett svärd och försökte lista ut hur man gjorde. Det slutade med att jag införskaffade och byggde det jag behövde för att värma stål och börja smida. Jag upptäckte att det var roligt, så jag fortsatte att göra krokar, knivar och allt möjligt, berättar han. 

– Så testade jag att göra en yxa, och i det fanns en slags balans – det var svårt men krävde också finess. Och det var minimalt med slipning – att slipa tyckte jag var så tråkigt. Jag ville ju smida och samtidigt göra något coolt, och yxor var coola. 

Viktigaste verktyget

– När jag började forska kring olika yxmodeller ramlade jag snart också in på yxans historia: Jag insåg att det här är verktyget som har byggt hela vår civilisation, det har lagt grunden till de hus som vi och våra förfäder bor i. Det finns inget viktigare verktyg än yxan, den är viktigare än kniven och allt. Och då blir det ännu häftigare.

– Det talas även över hela världen om svenskt smide – och då framför allt om yxtillverkning. Vi har ett bra rykte, en väldigt häftig kultur och en väldigt lång historia av att ha tillverkat yxor. På det sättet blev jag en av dem som fick äran att föra traditionen och kulturarvet vidare, fortsätter Nils Ögren. 

Men egentligen började det ännu tidigare: Som ung drömde han om att bli känd rockstjärna. Han kom in på Musikhögskolan där han pluggade för att bli elbaspedagog, musiklärare och kompositionslärare. Men till studielivet hörde också fester med allt vad det innebar.

Fastnade i missbruk

– Vi festade, vi tog droger och vi gjorde allt du kan tänka dig, berättar han.

– När man i efterhand talar om hedonism – det var precis det vi ägnade oss åt. Det ledde till märkliga prioriteringar: Kung var den som kunde dricka mest, som kunde flirta med flest tjejer. Det ledde till slut till ett otroligt tomrum och till depression.

– Men det struntade man i, för då var det bara att röka lite mer hasch. Det ledde till mer och mer droger och till sist kunde jag inte gå till skolan utan att vara påtänd. Till slut kraschade jag in i väggen, säger Nils Ögren. 

– En kväll fick jag en svår panikångestattack, jag trodde att jag skulle få en hjärtinfarkt – jag fick krampryckningar i benen och sådant. Till sist somnade jag i tron att jag skulle må bättre nästa morgon. Men det gick inte över – och det var då jag ringde mina föräldrar. 

Han berättar hur han åkte hem till lantbruket där han hade växt upp. Han blev sjukskriven och erkände också för föräldrarna hur han hade fastnat i droger. 

– Men det satt ganska långt inne, det är inget man direkt skryter om. Även en syndare känner igen när det är synd, menar jag.

Hur kom du tillbaka till livet?

– Det var inte lätt. Du vet, under två och ett halvt år hade jag konstant rökt hasch. Det var nästan så jag inte visste hur det var att vara människa utan det. Hemma hos mamma och pappa orkade jag inte göra någonting, jag låg på soffan. 

– Men jag minns att vi satt och tittade på tv, och jag reagerade på något som sades i programmet. Jag började skratta, och insåg då att jag inte hade skrattat på det sättet på tre år. Jag blev själv chockad av det. 

Han talar om att vägen tillbaka inte var spikrak. 

– Men under den tiden började jag gå i terapi och det gjorde mig intresserad av psykologi. Jag lyssnade på olika psykologer och läste deras böcker. En av dem använde sig av Jungs arketyper och symboler, och han talade bland annat om Kristusarketyper i böckerna om Harry Potter och Sagan om ringen. Och jag tänkte: Vadå Kristusarketyper? Jag visste ingenting om kristen tro, jag såg det som påhitt, trams och sagor. 

– Men jag lyssnade på när han förklarade symboliken som ofta används i den här typen av fantasylitteratur – och insåg jag hur genialiskt det var. Alla kan känna igen sig i det, det är som att det är sant för alla människor i alla tider oavsett situation. En metasanning, så att säga.

– Att Harry Potter själv måste dö beskrevs som den ultimata hjälpen på samma sätt som Kristus måste dö. Och jag började tänka: Men hur lär man sig mer om Bibeln? För det verkade finnas något där, något som var ”metasant”. Kanske en präst vet något om det där, berättar Nils Ögren.

Från kyrkbänk till tro

– Jag var väl inte direkt tagen första gången jag kom till kyrkan, men jag märkte att det var ganska skönt att vara där, trots att jag nästan var den enda åhöraren. Jag fick sitta där och lyssna på vacker musik och på de texter som lästes upp. Jag försökte ändå pussla ihop ett och ett, men ärligt talat: rent teologiskt lärde jag mig inte jättemycket. 

– Lite senare satt det plötsligt några bredvid mig i bänken, och det visade sig vara mina gamla scoutledare, de var baptister. 

– Jag kunde ingenting om frikyrkor, jag trodde Svenska kyrkan och baptister var samma sak. Men de var jätteglada att se mig och bjöd in mig till Baptistkyrkan, och där var betydligt fler på gudstjänsterna. Vi började umgås och jag fick ställa mina frågor till dem.

– Ganska kort därefter träffade jag min blivande fru på en kristen dejtingapp, och sedan gick det ganska fort. Mindre än ett år efter att jag hade börjat gå till den där kyrkan kom jag till tro. Ett år efter att jag hade träffat min fru så gifte vi oss, fortsätter han.

Men när började du med smide?

– Det var en av de första sakerna som hände. Du vet när jag började skratta första gången – min mamma var desperat för att få mig på fötter igen. Det är illa när ens mor köper dataspel till sin vuxne son för att han åtminstone ska göra något. 

– Hur som helst började jag promenera när jag mådde lite bättre, och det var under en sådan promenad som jag kom på att jag skulle smida ett svärd. Jag började också göra videofilmer tidigt, även om jag idag tagit bort de första filmerna – de kändes nästan pinsamma efter några år. Jag kunde ju egentligen ingenting.

Idag talar Nils Ögren om sammanlagt runt två miljoner visningar i månaden på Youtube, Instagram och Facebook och de som följer honom finns över hela världen.

– Det kan vara 600 000 personer som ser en film. Men det går lite upp och ner – ibland är det fler, ibland färre, fortsätter han.

– Speciellt de som följer mina filmer talar om dedikationen till hantverket, att det är det som är inspirerande. Men jag tänker att det är som om folk inte kan något idag, det är som att det har hänt något de senaste generationerna. Vi är så specialiserade att vi inte kan någonting annat. Det säger något om vilket samhälle och vilken kultur vi lever i idag.

Längtan efter skönhet

– Jag tror att det finns en längtan i vår kultur, i vårt samhälle och i hela västvärlden egentligen, efter att vi ska bli lite mer kapabla igen. När vi ser något vackert eller går i gång på något – jag tror att det kommer från Gud, det är jag helt övertygad om.

– Vi har en längtan efter det vackra, det sköna – det är inbyggt i oss för det påminner oss om Gud, det vittnar om Gud. När en hantverkare för tusen år sedan lade ner hela sitt liv på att göra en artefakt till en kyrka – då tänker vi inte på det arbete han lagt ner som slavarbete. Det är dedikationen, överlåtelsen som är det vackra. Förstår du hur jag menar, säger Nils Ögren.

– Sedan kan det vara lite olika – någon gillar Mozart, andra gillar smide, verkar det som.

Vad vill du själv göra i framtiden?

– Jag tycker att det är jättekul att smida, det gör jag. Men jag har också en längtan efter att kanske få göra något annat. Jag har börjat läsa teologi och det vill jag fortsätta med, även om jag just nu har tagit en paus från studierna – vår familj får ett tredje barn i mars.

– Men jag längtar efter att göra något av det: Och ju bättre det går för företaget, desto mer tid kan jag lägga på att läsa böcker och samtala om teologi. Det är egentligen det jag verkligen brinner för idag, det känner jag någonstans, avslutar han.