Töringe och Jansson briljerar när Tunna blå linjen går i mål
Recension. I tredje säsongen av SVT:s lågmält intensiva polisdrama Tunna blå linjen finns ett tema som länge varit frånvarande i svensk tevedramatik: kristen tro. Genom karaktären Sara, spelad av Amanda Jansson, vävs tron in som en bärande del av berättelsen – inte som konflikt eller avvikelse, men som livshållning och grund.
För en svensk tv-tittare som är van vid produktioner med kritisk distans till tro känns det nytt. Men att kristna nu skildras med naturlighet och respekt markerar också en välkommen förändring. Jansson gestaltar polisen Sara med djup och äkthet som sällan ses i porträtteringar av troende karaktärer.
Trots det lågmälda porträttet är Saras tro en bärande del i serien. För henne är tron är ett val. Hon väljer att se Gud i körsbärsblommorna, i dottern Leah och människor hon träffar. Hennes hopp om människors möjliga förändring genomsyrar hennes liv och speglar seriens helhet. Här är det inte bara Sara, utan alla poliser i serien, som ställs inför frågan: Hur bevarar man sin mänsklighet i ett yrke präglat av konstant mörker? Det är också kärnan i serieskaparen Cilla Jackerts grundidé, att utforska hur poliser påverkas som människor av eländet de möter.
Sara och hennes sambo Magnus, spelad av Oscar Töringe, representerar två motsatta sätt att möta världen. Magnus är erfaren polis med ett känslokallt förhållningssätt till sitt jobb och sin missbrukande syster. Han har formats av sin bakgrund som tredje generationens polis. För honom är yrket plikt och arv, men också en källa till frustration och tvivel. Sara däremot, driven av idealism och en varm lågkyrklig tro, ser sitt arbete som ett sätt att förändra världen – inte genom hårda tag men genom att möta människor med förståelse och hopp.
Redan i en öppningsscen i första säsongen märktes kontrasten. När Sara och Magnus ska hantera några stökiga killar i en matbutik går Magnus hårt fram och uttrycker sin irritation medan Sara försöker nå fram till ungdomarna genom dialog. ”Jag tror att du drömmer om något annat än att stå och tjafsa i ett närlivs,” säger hon till en av killarna, med en ton som speglar hennes övertygelse om att människor har potential att förändras.
Trovärdig skildring av samtiden
I tredje säsongen tynger mörkret karaktärerna och berättelsen på ett helt annat sätt. Solen lyser aldrig, som bäst är det mulet. Att det var fler soltimmar i säsong ett kan förklaras med fler inspelningsdagar under sommarhalvåret, i nyss avslutade säsong tre är mörkret och regnet ett medvetet val för att spegla den dystra samhällsbilden: en värld där brotten har blivit råare, misstron större och vardagen tyngre.
Droghandelns konsekvenser lyfts fram; från medelklassiga cannabishippies som propagerar för legalisering, till ungdomar som langar på skolgården och gängmedlemmar som apterar en bomb på en skola. När bomben exploderar, vaktmästaren omkommer och flera barn skadas svårt, växlar serien upp. Malmö framställs som en stad i fritt fall, där drogproblematiken skadar samhällets mest oskyldiga. Saras och Magnus dotter är sjuk hela tiden, liksom samhället, och det tycks inte finnas någon bot.
Ett av malmöoriginalen som tidigare mest varit en del av stadens kuliss visar sig plötsligt kapabel till grov misshandel och ungdomar som tidigare kunnat nås genom dialog och projekt är nu hopplöst förlorade till samhällets skuggsida. Det enda som verkar återstå i verktygslådan är repression. På så sätt speglar seriens avslutning samtiden på ett trovärdigt sätt.
För Sara är det hennes tro som gör att hon orkar fortsätta. Efter ett särskilt påfrestande jobb där ett barn förlorar sin förälder, frågar Magnus henne: ”Hur orkar du?” Hennes svar, ”Jag vet att jag inte bär det här ensam,” visar hur tron håller henne uppe. Magnus kan inte fullt ut förstå hennes svar, men han förkastar det heller inte. Istället väcker det nyfikenhet hos honom.
Töringe imponerar som Magnus
Töringe är seriens klarast lysande stjärna och ger Tunna blå linjen djup och känslomässig tyngd med sin rolltolkning. Hans gestaltning är mästerlig i sin nyansrikedom. Magnus är en man som tyngs av sin pappas arv och av sina egna högt ställda krav. Med subtilt skådespeleri gestaltar Töringe en komplex karaktär – en erfaren men plågad polis som brottas med längtan efter mening. Töringes kroppsspråk och blick förmedlar en sårbarhet som gör Magnus lätt att tycka om trots hans alltför hårda tag i jobbet.
Dynamiken med Sara förstärker kontrasten mellan Magnus mörker och hennes ljus. Han är känslomässigt oförlöst, med ett skal som bara spricker i hans relation till Sara. Töringe gör Magnus till en pragmatiker med glimtar av en person som ändå hoppas på något mer. Hans relation till Sara är i sig ett uttryck för hans sökande. Han dras till henne av kärlek men också till hennes stabilitet och inre lugn, något han saknar i sitt eget liv. Saras kristna tro representerar något större än henne själv och som Magnus, om än omedvetet, verkar fascineras av.
Tron blir en bro till mening
Relationen mellan Sara och Magnus är inte bara en kärlekshistoria, den blir också en metafor för hur tro och tvivel, hopp och realism kan mötas. Genom att nu placera dem i ett mörkare samhällslandskap märks det tydligare än i tidigare säsonger.
Saras tro gör henne inte bara till en förebild, utan också till en påminnelse om att det i varje mörker finns ljus att hämta – om man väljer att se det. För Magnus, som är tyngd av yrkets cynism, blir Sara en bro till något större – inte nödvändigtvis Gud, men åtminstone ett hopp om liv med mening trots mörkret.
Tunna blå linjen säsong tre kan vara bland det bästa SVT gjort.
Marcus Pollack
I sin tredje säsong förblir Tunna blå linjen trogen sin grundidé. Genom karaktärer som Sara och Magnus skildrar den inte bara polisyrkets svårigheter utan också människans kamp för att hålla fast vid sin mänsklighet i en trasig värld. Det blir en serie om vad det innebär att vara människa – att fortsätta trots allt. Tunna blå linjen säsong tre kan vara bland det bästa SVT gjort.