Varför berättade hon inte om sitt partimedlemskap?

Karin Wiborn är nyvald kyrkoledare för Equmeniakyrkan. Två dagar efter att hon blev vald (!) framkommer att hon i flera år varit betalande medlem i Vänsterpartiet. 

Det förvånar att en kyrklig ledare och pastor är engagerad i ett sekulärt ytterkantsparti. Det får också sägas vara mycket ovanligt att en kristen ledare öppet tar ställning för ett politiskt parti överhuvudtaget. Vanligtvis är ledare eller chefer i större organisationer noga med att hålla sig neutrala i politiska frågor för att bevara sammanhållningen inom den egna gemenskapen. 

Equmeniakyrkan, som bildades genom en sammanslagning av Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan och Baptistsamfundet, har en lång tradition av församlingens självständighet och medlemmens personliga tro. I denna kontext kan Wiborns partipolitiska tillhörighet ses som hennes personliga uppfattningar, utan att nödvändigtvis spegla samfundets gemensamma hållning. Wiborns medlemskap i Vänsterpartiet innebär inte att hela Equmeniakyrkan delar hennes politiska åsikter. 

Samtidigt är Vänsterpartiet, likt Sverigedemokraterna, ett parti med mycket grumliga ideologiska rötter. Under 1900-talet utsattes kristna i kommuniststyrda länder för omfattande förföljelser, präglade av statlig repression och våld. Den sovjetiska kommunistregimen var en av de mest aggressiva i sina försök att utrota församlingar och kristen tro. Kristna och präster blev måltavlor för publika avrättningar, tortyr eller massarresteringar. Under Stalins stora utrensningar på 1930-talet dödades över 100 000 ortodoxa präster. Ryska kyrkor stängdes eller förstördes. Att samlas i hemmen för att läsa Bibeln förbjöds och kyrklig egendom konfiskerades. I det kommunistiska östblocket genomfördes liknande kampanjer mot kristna. Präster som vägrade samarbeta med regimerna blev ofta avrättade eller fick utstå svåra fysiska straff medan deras kyrkobyggnader stängdes eller användes för profana ändamål. 

Än idag besjungs hatet mot tro inom vänsterrörelsen. Andra versen av Internationalen lyder:

I höjden räddarn vi ej hälsa,

ej gudar, furstar stå oss bi,

nej, själva vilja vi oss frälsa,

och samfälld skall vår räddning bli

För att kräva ut det stulna, bröder,

och för att slita andens band,

vi smida medan järnet glöder,

med senig arm och kraftig hand.

Sjunger Karin Wiborn med i den versen?

Historiskt sett har relationen mellan frikyrkorna och just vänsterrörelsen i Sverige varit komplicerad. Under 1970-talet, när vänsterrörelsen var på stark frammarsch, tog ledande frikyrkliga pastorer, som pingstpastorn Stanley Sjöberg, initiativ till att motarbeta denna utveckling. Skälet var att lojaliteten hos pastorer och kristna skulle ligga hos församlingen och kallelsen, inte politiska rörelser. En klok hållning. Kristen tro i praktisk handling är politisk – men aldrig partipolitisk. 

Det är Equmeniakyrkans medlemmar och inga andra som avgör vem som ska vara deras kyrkoledare. Så länge Karin Wiborn sätter församlingsrörelsen och sin kallelse främst kan hon säkert fortsätta sitt engagemang i Vänsterpartiet. Men nog hade det varit både ärligare och mer transparent om Wiborn berättat om medlemskapet i Vänsterpartiet innan hon blev vald. 

Varför gjorde hon inte det?