Varje liten god gärning ökar hoppet

Jag ska erkänna: många dagar 2024 hade jag svårt att hålla modet uppe. Ukrainakriget som verkar vara ändlöst. Dagliga rapporter om död och nöd i Gaza och Israel.Sudan, där den numerärt kanske största humanitära katastrofen någonsin pågår. Ja, jag hade svårt att hålla modet uppe 2024.

 ”Innan jag går med på 2025 vill jag läsa villkoren”, sa någon. Men det funkar inte så. Nu är vi här. Var finns hopp för hopplösa?

Tage Danielsson (1928–1985) har gett Sverige stora doser klokhet och hopp. Han sa: ”Det är ens skyldighet att hålla glädjen levande. Det kan vara tungt, men man måste försöka. Om man ger upp och drunknar i sorgen ökar man världens elände.”

Det är – och har nog alltid varit – en frestelse att ge upp inför till synes bottenlös nöd. Att resignera. Det är mänskligt. Vi får ha sådana stunder. Men som kristna får vi inte slå rot där. Gång på gång drar Bibeln upp oss ur fåtöljen och in i verkligheten, i all dess skönhet och förskräcklighet.

Hoppets Gud kallar oss att bära hopp. Så är det. Det är inte möjligt alla dagar. Ibland är vi så tilltufsade att vi bara inte förmår. Det är okej. De dagarna får vi luta oss mot någon annan, som den dagen orkar vara hoppets bärare. Någon som bär ett vikarierande hopp för oss. Imorgon kanske samma människa får orka en bit till på ditt hopp. Vi hjälps åt. Vi växeldrar hoppet.

Bära hopp är inte enkelt. Mycket enklare är det att slå sig ned i kommentatorsbåset. Att konstatera och kommentera hur kass allting är. Hur värdelösa politikerna är. Detta kan vara en ganska trivsam syssla. Men den leder inte framåt. Att sitta i kommentatorsbåset är som att gunga i gungstol: bekvämt, men du kommer ingenstans. Där ökas inte ljuset i världen.

Men varje akt av kärlek, generositet, rättvisa som du gör: det ökar mängden hopp i världen. Förakta inte det lilla. Varje byggnad växer en tegelsten i taget.

De små, små akterna av snällhet och omsorg du ger ökar hoppet. Det är som att kasta en sten i sjön. Ringarna på vattnet blir större och större. 

Vi tänker alldeles för ofta att endast hjältedåd duger. Det är inte sant. Vi behöver inte ta ansvar för hela världen. Men, som den uthålliga aktivisten Dorothy Day sa: ”Ingen av oss har rättighet att försjunka i hopplöshet. Det är alldeles för mycket som behöver bli gjort.”

Det finns tillräckligt mycket hat och uppgivenhet i världen. Jesus befallde oss att älska. Det är vad vi får försöka oss på. Inte hjältedåd, men att vara snälla. Lite modigare än vi brukar. Det räcker längre än du tror.

Någon frågade mig: vad ägnar du mer tid åt: att förfasa dig över läget eller att be för det? Frågan träffade mig. Den skärpte mig. Det är aldrig bortkastat att be för situationer, makthavare, för offer och förövare.

Så i starten av 2025 vill jag uppmuntra dig att inte ge upp. Att ta rygg på goda förebilder. Växeldra hopp. Att inte förakta det lilla. Kliv ur kommentatorsbåset och lita på att varje liten snäll sak du gör ökar hoppet i världen.

”Må Gud ge ert inre öga ljus, så att ni kan se vilket hopp han har kallat oss till” (Efesierbrevet 1:18). ”Hoppet sviker oss inte” (Romarbrevet 5:4).

Det är tid att sjunga hoppets sånger

Fastän livet stormar runtomkring

Att älska den värld som gått sönder

Allt som rasat kan byggas upp igen

För vår Gud vill ge oss hopp och framtid

Och Guds vilja den är alltid god.