Dostojevskijs brev avslöjar hans gudsbild – Jan Erixon: ”Gud finns även bland förbrytarna och de fallna”

– Boken handlar naturligtvis väldigt mycket om litteraturen, men jag har även studerat hans dagböcker och brev grundligt. Där finns ett brev till Madame von Visina. Det var hon som i Tobolsk gav Nya testamentet till hans grupp och en annan grupp som kom kedjade från Sankt Petersburg i en fångtransport, berättar Jan Erixon i början av seminariet.

– Efter fyra år i detta arbetsläger skriver Dostojevskij ett brev till henne. Han skriver: ”Jag är ett tvivlets och skepticismens barn, ett barn av min tid.” Så börjar han tala om Kristus. Han avslutar brevet så här: ”Om någon kunde bevisa för mig att Kristus står utanför sanningen – och det verkligen var så och är så – då väljer jag hellre Kristus än sanningen.”

Ryska ord för sanning

Jan Erixon talar om olika ryska ord för sanning – pravda, men också istina.

– På Dostojevskijs gravsten står exempelvis: ”Istina, istina, govoryu vam.” Vilket är ett Jesuscitat: ”Sanningen, sanningen säger jag er.” Och det är en annan slags sanning.

– Dostojevskij finns mitt i spänningsfältet mellan framväxande ateism och den gamla ortodoxa kyrkans tro. Han pendlar mellan idealism och realism. 

– Hur balanserar han mellan dessa poler, frågar Anders Rosengren, och Jan Erixon citerar Dostojevskij: ”Folket har återgivit mig Kristus, som jag lärde känna i mitt föräldrahem, men som jag sedan själv förlorade när jag blev liberal europé.” 

Avgörande

– Han säger där tre saker: Dels att han lärt känna Kristus i sitt hem. Det är avgörande. Men han säger också att han kommit bort från Kristus genom den europeiska liberalismen. Det är där vi kommer in. Han säger också att folket återgivit mig Kristus. Det är dessa tre linjer jag skriver hela boken om, fortsätter Erixon.

– Dostojevskijs realism avviker både från den dogmatiska och den intellektuella känslan man kan ha inför Jesus Kristus. Han finner ett annat spår, men inte genom tankemässig möda utan genom en hjärtats upplevelse. Han blir mer metafysisk, skulle vi säga i vår tid. Han säger: ”Jag vet att bortom det jag dunkelt anar finns nya ting, mer sällsamt underbara än de jag höll förundrad i min hand.”

I första hand kristen

Jan Erixon talar om hur färgad Dostojevskij var av den ortodoxa tro han växt upp med men också influerad av den tid han lever i. Att han inte själv skulle kalla sig mystiker utan kristen i första hand, och så jämför han honom med den samtida författaren Lev Tolstoj.

– För Tolstoj är Gud ett utropstecken, men Kristus är ett stort frågetecken. Medan det för Dovstojevskij är precis tvärtom. Gud är ett stort frågetecken och förblir det under hela hans liv, men Kristus är utropstecknet.

Förändrad Gudsbild

Samtalet kommer också in på hur Dostojevskij i sina texter kontrasterar Gudsmänniskan mot Människoguden, där inkarnationen av Kristus ställs i motsats till den ateistiska människan som blir sin egen gud. 

– För det första kan man säga att han redan på den första europeiska mässan i London fick något som kallas Babylon klart för sig. Han blev rädd för Europa: Vart är Europa på väg i andligt avseende? frågar han när han ser allt det fantastiska på den nya mässan ta form och tanken att det är människan som är i centrum. Men vart tog Gud vägen, fortsätter Jan Erixon.

– Det är en tanke både hos filosofer i upplysningstiden och även hos den tidens tyska teologer som förändrar Gudsbilden så att människan kommer i centrum, medan Gud får ge sig, precis som i vårt land idag.

Anders Rosengren kommer in på hur Dostojevskij skapar dubbeltydigheten hos människan som både vill vara självständig och samtidigt är så känslig för andras omdömen och vad det säger om vår tid.

– Det första jag tänker på är att Dostojevskij lever med örat så nära sin egen tid, svarar Jan Erixon. 

– Han identifierar sig, han kan sin tid kanske bäst av alla levande författare i Ryssland då. Därför att han har ett vaket, närapå ett mystiskt, profetiskt sinne, han ser längre. När Gud försvinner ur politiken och Dostojevskij förstår att det är ”det goda samhället” som är på gång, det är ”paradiset” som ska byggas men utan Kristus, då blir han rädd. Det är då han drar öronen åt sig.

Bland de sämst ställda

– Han visar i sin litteratur att Gud inte går så att säga uppifrån och ner, utan han går nerifrån och upp. Han går alltså bland de sämst ställda, de som både Dostojevskij och intelligentian vill rädda, nämligen bönderna – de okunniga bönderna. 

– Men där intelligentian menar sig kunna skapa det goda samhället ser Dostojevskij motsatsen: ”Kristus vandrar bland oss än, syndares och sorgsnas vän. Stannar där en sorgsen röst, ber om läkedom och tröst.” Därför talar han om exempelvis Raskolnikov, som har lämnat Gud, och den prostituerade Sonja, som får vara Guds medarbetare. Så paradoxalt! Hon kunde inte ens gå in i en kyrka i det dåtida Ryssland. 

Finns ingen straffande Gud

De kommer in på Dostojevskijs kvinnogestalter och mansfigurer och talar även om hur han ofta citerar långa stycken ur Bibeln. 

– Hur mycket av den straffande Guden finns hos Dostojevskij? Framför allt, har han en mer förlåtande Gudsbild eller är det mer en straffande, frågar Anders Rosengren.

– Så som jag har läst Dostojevskij nu i över 30 år så vill jag säga att det finns ingenting av den straffande Guden där. Därför att varje människa bär Gudsbilden i sitt inre, och det gäller att locka fram den. Det gör han paradoxalt nog under fyra års helvete i arbetsläger i Sibirien, svarar Jan Erixon.

Erixon: Forskningen
har berikat mitt liv

Kultur. Efter seminariet får Hemmets Vän en pratstund med författaren, som berättar hur hans intresse för Dostojevskij och inte minst hans tidigare bok ”Någon besökte min själ”, med citat ur Bröderna Karamasov, gett honom möjlighet att föreläsa på ryska universitet och samtala med många ryska ungdomar genom åren.

– Han ser hos förbrytarna hur Kristus finns i varje depraverad, fallen människa längst ner. Även bland dem som tagit avstånd från Gud och som säger sig vara ateister ser Dostojevskij att Gud finns där. Han finns där både som närvaro och framför allt som frånvaro. 

– I varje människa, i var och en av dessa fallna, finns ett rop efter Gud. Det är dessa som återigen får honom att närma sig den Gud som han en gång har lämnat. Eller lämnat och lämnat – kommit på avstånd ifrån i alla fall. 

Samtalet fortsätter kring förlåtelsens problematik utifrån en scen i boken Brott och Straff, där Raskolnikov slänger pengar i floder, pengar han fått med orden att dessa är givna i Kristi namn.

– Han skildrar vad som är på gång i den tiden i Ryssland, och i synnerhet i Europa. Det är lite olika översättningar, vi talade om det lite tidigare. I den ryska översättningen står det: Det var som om han hade kapat av sig handen när han slängde pengen. Han hade ingenting att ge som han tror att han har, förklarar Jan Erixon.

Ett återuppväckt intresse

– Det finns ett återuppväckt intresse för det andliga, för det religiösa i vår tid, med tanke på alla kriser vi står inför. Kort: Vad kan Dostojevskij lära oss idag, frågar Anders Rosengren till sist.

– Jag vet inte, jag vet bara vad jag själv har lärt mig. Han har fått mig att se att Kristus är överallt och är med alla. I synnerhet bland dem som är våra fiender, i synnerhet bland dem som vi tar avstånd ifrån, i synnerhet bland dem som vi har åsikter om. Det är där han är, och det var något som Jesus själv blev kritiserad för, avslutar Jan Erixon.