Vägledning. Till Gud får vi komma med det som ligger på vårt hjärta, skriver Mia Ström
”Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom om levande vatten”, säger Jesus till kvinnan vid brunnen i Johannesevangeliet kapitel 4. Så här tänkte sig schweiziska Angelika Kauffman (1741–1807) det, konstnären är känd som en av de två kvinnor som erkändes på sin tid vid Royal Academy i London.Foto: Neue Pinakothek/Wikipedia
[Han måste ta vägen genom Samarien] och kom där till en stad som hette Sykar, inte långt från den mark som Jakob gav sin son Josef. Där fanns Jakobs källa. Jesus, som var trött efter vandringen, satte sig ner vid källan. Det var mitt på dagen. En samarisk kvinna kom för att hämta vatten. Jesus sade till henne: »Ge mig något att dricka.« Lärjungarna hade nämligen gått bort till staden för att köpa mat. Samariskan sade: »Hur kan du, som är jude, be mig om vatten? Jag är ju en samarisk kvinna.« (Judarna vill inte ha något med samarierna att göra.) Jesus svarade henne: »Om du visste vad Gud har att ge och vem det är som säger till dig: Ge mig något att dricka, då skulle du ha bett honom, och han skulle ha gett dig levande vatten.« Kvinnan sade: »Herre, du har inget att hämta upp det med och brunnen är djup. Varifrån tar du då det levande vattnet? Skulle du vara större än vår fader Jakob som gav oss brunnen och själv drack ur den, liksom hans söner och hans boskap?« Jesus svarade: »Den som dricker av det här vattnet blir törstig igen. Men den som dricker av det vatten jag ger honom blir aldrig mer törstig. Det vatten jag ger blir en källa i honom, med ett flöde som ger evigt liv.« Kvinnan sade till honom: »Herre, ge mig det vattnet, så att jag aldrig blir törstig och behöver gå hit efter vatten.« Jesus sade: »Gå och hämta din man.« Kvinnan svarade: »Jag har ingen man.« Jesus sade: »Du har rätt när du säger att du inte har någon man. Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man. Där talade du sanning.« Kvinnan sade: »Herre, jag ser att du är en profet. Våra fäder har tillbett Gud på det här berget, men ni säger att platsen där man skall tillbe honom finns i Jerusalem.« Jesus svarade: »Tro mig, kvinna, den tid kommer då det varken är på det här berget eller i Jerusalem som ni skall tillbe Fadern. Ni tillber det som ni inte känner till. Vi tillber det vi känner till, eftersom frälsningen kommer från judarna. Men den tid kommer, ja, den är redan här, då alla sanna gudstillbedjare skall tillbe Fadern i ande och sanning. Ty så vill Fadern att man skall tillbe honom. Gud är ande, och de som tillber honom måste tillbe i ande och sanning.« Kvinnan sade: »Jag vet att Messias kommer« (alltså den Smorde) »och när han kommer skall han låta oss veta allt.« Jesus sade till henne: »Det är jag, den som talar till dig.«
Där i mötet mellan sanningen om Jesus – han som själv är sanningen – och sanningen om oss själva finns livets källa.
Mia Ström, Sverigechef, EFS
Samlat är stunder av besök på helig mark som når de stora frågorna och djupen i oss sällsynta. Långt ifrån alla får nåden att få vistas på den platsen. I vår tid, där samtal ofta reduceras till digital kommunikation eller får konkurrera med mobiltelefonens plingande notiser och distraktioner, är djupa konversationer mellan fyra ögon en bristvara. Vår förmåga att gå på djupet, när ytans brus hela tiden söker fånga oss är begränsad.
Men dessa benådade samtal är inte enbart förbehållna förbokade samtal i avskilda och distraktionsbefriade samtalsrum. Kvinnan och Jesus möts mitt i livets vardagens brus och göromål. Trötthet, törst och frustration över det dagliga slitet med att hämta vatten kunde i sig ha varit hinder nog för en konversation som nådde under vardagliga förutsättningar och vedermödor. I stället blir dessa själva utgångspunkten för det djupa och livsförvandlande samtalet. Gud möter oss där vi är, inte där vi inte är eller tror att vi borde vara.
Utifrån deras gemensamma erfarenhet av törst och behov av vatten leder Jesus samtalet steg för steg ner mot de stora djupen. Steg för steg låter han samtal om vardag, tillhörighet, religiösa frågor och sociala normer föra samtalet vidare mot dess centrum och brännpunkt; vem Jesus är och vad detta innebär för henne, en samarisk kvinna. När dessa perspektiv möts sker någonting förunderligt. Djup möter djup och sanning möter sanning. I god vägledning sker just det; djupen öppnas och Guds hjärta möter vårt. Där springer en källa fram. En källa med levande vatten som släcker all törst.
Men det räcker inte med Jesu förmåga att leda samtalet. Som i alla förtroliga samtal behövs ömsesidighet. Tilliten hos den vägledde som gör språnget att vilja öppna upp, men också friheten att få värna sina gränser. Kvinnan vid brunnen visar tydligt att hon besitter både friheten att ställa frågor och att ifrågasätta denne märklige man och tilliten att bit för bit öppna upp både mot sina egna djup och för vem denne märklige man är. Hon kunde ha blivit rädd för honom, ensam kvinna som hon var. Men hon ställer sina frågor fritt och rakryggat och ger uttryck för sin goda kunskap om både tro och historia.
Hennes förtroende fördjupas under samtalets gång och i takt med det kommer den dubbla längtan, den som är klädd i vardaglighetens språkdräkt, men som under ytan också bär på varats djupaste törst upp till ytan, och hon utbrister: Ge mig av det vattnet! Tron på att denne märklige man har något att ge henne som hon behöver innerligt väl börjar ta form ur hennes vardags strävan och behov. Att Jesus talar om någonting mer, ja, att han är någonting mer är hon ännu inte medveten om. Till Gud får vi komma med det som verkligen ligger på vårt hjärta. Inför honom får vi ärligt göra alla våra önskningar kunniga och vardagens liv och längtan har rottrådar in i vårt djup som vi inte alltid själva ser.
På Jesu till synes abrupta uppmaning om att hon ska gå och hämta sin man, utbrister kvinnan med samma spontana uppriktighet som när hon hör orden om det levande vattnet att hon inte har någon man. Öppet och ärligt och utan omskrivningar summerar hon med ett par ord de omständigheter och villkor som villkorar hennes tillvaro. Försvarets portar mot riskerna med att dela omständigheter och sårbarhet har öppnats i takt med att hennes hjärta öppnats för Jesus. Hon talar sant om sitt liv – både om vad hon längtar efter och hur hennes liv ser ut. I detta öppna hjärtas uppriktighet finns den sanna tillbedjans helgedom för kvinnan – och för oss. Inga heliga berg eller platser kan någonsin ersätta hjärtats tempelplats. Där i mötet mellan sanningen om Jesus – han som själv är sanningen – och sanningen om oss själva finns livets källa.
Där vill Jesus möta oss var och en oavsett om vi har gåvan att ha en god, mänsklig vägledare i våra liv eller inte. Han vill leda oss till vårt hjärtas mötesplats mitt i livets ibland trassliga väv av måsten, förväntningar och yttre omständigheter. Han känner våra djup och väntar vid våra livs brunnar när tillvarons sol bränner som starkast. Han väntar med det vatten som släcker all vår livstörst.
