När varje kristen hittar sin plats – då väcks kyrkan till liv

Om jag ska spana lite framåt tror jag att många fler församlingar kommer att ledas av ”lekmän”. Den ensamme pastorn byts ut mot ett sammansvetsat team – ett kollektivt ledarskap. Och, förhoppningsvis får det här till följd att fler och fler medlemmar i kyrkan kommer i funktion på ett mera tydligt sätt. 

”Det allmänna prästadömet” lyftes fram i artonhundratalets starka folkväckelser. Varje kristen var kallad till tjänst! Här var inte hög och låg, rik och fattig, man och kvinna. Det kom bland annat till uttryck i de jättestora sångarskarorna som fyllde missionshusens estrader. Från den yngste till den äldste – alla ville vara med och tjäna Gud! Söndagsskolor, som ofta samlade hela socknens alla barn, leddes på ideell basis utan tanke på ekonomisk ersättning. 

Ska vi få se en liknande rörelse igen, då gamla församlingar en gång till grips av helig pionjäranda? Något som frigör och inspirerar varje kristen att gå från att vara tyst, passiv bänksittare och konsument till att börja bruka sina gåvor, blomma och utvecklas?

Kanske verkligheten tvingar fram detta!? Allt färre församlingar har råd att ha människor anställda. I kyrkor med 100, kanske 200 inskrivna medlemmar går ofta 80 procent av alla insamlade kollekter just till lönekostnader. För många går det inte alls ihop. Detta låser och förlamar emellanåt. Utrymme för spontana satsningar – utanför den strama budgeten – finns inte. 

Visserligen är det kontinuitet, och kan kännas tryggt, att höra samma röst från talarstolen vecka efter vecka, året runt. Men den nödvändiga och upplyftande kompletteringen av andra tjänster och gåvor uteblir. 

Tänk er ett annat scenario: Kyrkan får hjälp att träna, utrusta och utbilda en sammansvetsad ledningsgrupp (äldste). De ansvarar tillsammans för den andliga utvecklingen och vården. Resurser finns plötsligt för att planera intressanta veckor med utpräglade bibellärare. Ungdomskonferenser med unga, brinnande förkunnare, sångare, musiker. Spännande inbjudningskvällar där evangelistens gåva kommer till sin rätt ...

Vi behöver starka ledare. Kallelsemedvetna, och med andlig integritet. Men detta behöver inte innebära att hela gudstjänstlivet överlåts till en ensam tjänsteman. 

En tydlig trend under senare årtionden har varit att församlingen mer och mer blivit en tyst konsument. Allt styrs ”uppifrån”, och ingen orkar eller vågar ifrågasätta. Det här är inte bra. Det är långt ifrån det som var frikyrkornas hemlighet – att vi alla är präster åt Gud. Bröder och systrar som hjälper och stöttar varandra, är beroende av varandra som lemmar i en och samma kropp. 

Givetvis har vi olika gåvor och förutsättningar, och självklart ska vi ha respekt för att Gud kallar och utväljer människor till olika tjänster. Men professionalismen och perfektionismen tar lätt död på det folkliga och fria och får många att krympa i­stället för att växa! Och maktmänniskor, som bara trivs om de får ha allt under kontroll, finns överallt. Vi behöver en djupgående väckelse in i våra kyrkor! En andens vårvind – gärna med stormstyrka!

• Satsa på lekmännen! Det borde nog vara prioritet nummer ett för samfundens teologiska utbildningar. Distanskurser och besök i församlingarna med syfte att uppmuntra och fostra fram ett kollektivt ledarskap i varje församling! Ledare som förstår sitt ansvar och är fyllda av helig Ande!

• Satsa på spetskompetens! Var inte så låsta vid den traditionella pastorsrollen där en ensam person ska sköta och ombesörja allt! Våra kyrkor behöver besök av renodlade bibellärare, som använder all sin tid till fördjupade studier i ordet. Vi behöver betjänas av evangelister som bekräftats och tränats i sitt speciella uppdrag och så vidare.

• Tro på församlingen! ”Släpp fångarna loss, det är vår ...” Arbeta för att en efter en hittar sin plats, växer i frimodighet och berikar gemenskapen med sin särskilda gåva!