Ja, kyrkan ska tala sanning till makten

I förra veckan blev världen vittne till den kristna kyrkans roll som samhällets moraliska kompass. I National Cathedral i Washington höll biskop Mariann Edgar Budde en predikan som rörde upp starka känslor. Hon visade också för världen hur provocerande det kan vara när en kristen ledare talar sanning till makten. 

Budskapet var inte särskilt radikalt utan djupt rotat i Bibeln. Biskopen talade om varje människas värde och värdighet, att visa nåd och stå upp för de mest utsatta. Ändå väckte det president Trumps vrede, som snabbt avfärdade henne som en ”så kallad biskop” och anklagade henne för att ha politiserat kyrkan.

Men var Buddes ord verkligen särskilt politiska? Eller var de, som New York Times beskrev dem, en ”extraordinär handling av offentligt motstånd”? Historiskt har kyrkan alltid haft en dubbel roll i att trösta de bedrövade och utmana makten. Från Mose till Dietrich Bonhoeffer till Martin Luther King Jr. har judisk-kristna ledare utkrävt ansvar av makthavare, påmint dem om deras mänsklighet och talat social rättvisa. Biskop Budde gjorde inget annat än att fortsätta denna mångtusenåriga tradition. Hennes vädjan till presidenten att visa nåd mot dem som fruktar för sina liv – invandrare och andra marginaliserade grupper – var en uppmaning att leda med barmhärtighet, inte genom rädsla.

Biskopens vädjan väckte Trumps ilska

Nyheter. Donald Trump kallar biskop Mariann Edgar Budde ”otäck” och kräver en ursäkt efter hennes predikan under den traditionella bönestund som hölls dagen efter installationsceremonin.

Frågan om huruvida religiösa ledare bör uttala sig om politiska frågor är inte ny. Kritik mot ”politiserade” predikningar handlar ofta om att makthavare eller deras anhängare inte håller med om innehållet. Men predikstolen har alltid varit en plats för att lyfta frågor om social etik och ansvar. Som Budde visade är det kyrkans uppgift att stå upp för de värden som står över politiken – människovärde, rättvisa och medkänsla. Bibelns profeter var inte passiva betraktare, snarare samhällskritiker som talade om klyftan mellan moraliska ideal och verklighet. Amos förkunnade: ”Hör detta, ni som trampar på de fattiga och utrotar de svaga i landet!” (Amos 8:4), och Mika påminde oss om att handla rättvist och vandra ödmjukt med Gud (Mika 6:8). Buddes predikan är ett eko av dessa budskap och visar att kyrkans röst behövs i vår tid, när desinformation, splittring och förakt för svaghet har blivit samhällsproblem.

Trumps reaktion på biskopens ord, att kalla henne en ”radikal vänstervriden Trumphatare”, är talande. Det är förstås inte biskopen i sig som provocerar honom, men det hon representerar: en kyrka som påminner makten om dess ansvar. Kyrkan ska aldrig agera som de styrandes förlängda arm utan vara en röst som försvarar de mest utsatta och påminner oss om våra djupaste värderingar. 

Som Jesus lärde oss handlar ledarskap inte om styrka i sig, utan om styrka kombinerad med barmhärtighet. Och i slutändan är det inte kyrkan som behöver förändras, utan vi – individer, samhällen och makthavare. Buddes predikan var en påminnelse om att kyrkan ska stå emot när världslig makt försöker sätta sig i Guds ställe. Den rösten är obekväm och livsnödvändig.