Marcus Pollack: Hans moraliska kompass kommer fattas världen

På Petersplatsen 13 mars 2013 hade tusentals människor trotsat vädret. Himlen stod mörk över Rom och regnet föll ihållande. Inte som ett stilla duggregn men som ett ursinnigt skyfall som plaskade mot paraplyer, blöta jackor och stengolv. 

Vattnet rann i strömmar över torget men ingen gick därifrån. Folk stod tätt, stilla, med blickarna fästa mot loggian. När den franske kardinalen Jean-Louis Tauran till slut trädde fram och förkunnade de klassiska orden Habemus Papam! (Vi har en påve!), utbröt jublet – ett dån som överröstade regnet.

Nyvalde Jorge Mario Bergoglio klev ut på loggian i Peterskyrkan som anspråkslös jesuit från Buenos Aires, den förste påven från Latinamerika, den förste att ta namnet Franciskus – en hyllning till den helige Franciskus av Assisi, den fattiges helgon. Han var historisk. Aldrig tidigare hade en jesuitpräst blivit påve och det var över tusen år sedan någon utanför Europa valts till katolska kyrkans högsta ämbete. 

När han tog till orda från loggian hade han en lågmäld ton. ”Det verkar som att mina bröder kardinalerna gick till världens ände för att hitta mig”, skämtade Franciskus. Sedan bad han folket om att be för honom innan han själv välsignade dem. Det var något helt nytt och ett tecken på den ödmjukhet som skulle komma att prägla hans pontifikat.

För många var Bergoglio en överraskning. Trots att han hade varit en av de mest framstående kandidaterna i 2005 års konklav, var han inte alls förhandstippad. USA:s president Barack Obama kallade valet av en sydamerikansk påve för ett tecken på ”styrka och vitalitet hos en region som alltmer påverkar världen”.

”En herde ska lukta som sina får”

Förväntningarna på Franciskus var låga. Progressiva katoliker såg en konservativ Jesuit med misstänkt koppling till den argentinska militärdiktaturen, medan konservativa befarade en påve som inte kunde axla den teologiska tyngden hos föregångarna Johannes Paulus II eller Benedikt XVI. Men det dröjde inte länge innan det stod klart att Franciskus skulle förändra påveämbetet, inte genom några stora dogmatiska revolutioner utan genom en ny framtoning, ett nytt sätt att vara kyrkans överhuvud.

Franciskus ogillade kyrkans inåtvändhet och kallade kurian för en ”självrefererande elit”. Han kritiserade det han uppfattade som prästerlig elitism och menade att biskopar skulle ”lukta som sina får” – de skulle vara herdar bland folket, inte osynliga administratörer. Synsättet visade sig också i hans val av bostad. Han ville inte som tidigare påvar bo i det apostoliska palatset utan valde det enklare gästhemmet Casa Santa Marta, på södra sidan av Peterskyrkan. Hans bilar var enkla, kläderna mer avskalade. 

Hans relation till makten var osentimental. Han omstrukturerade den romerska kurian, avsatte biskopar som skyddat förövare av sexuella övergrepp och avskaffade livstidsuppdragen för kardinaler i Vatikanens finansdepartement. I stället för livslång tjänstgöring – en praxis som garanterat stabilitet men också cementerat osunda lojaliteter – införde han tidsbegränsade mandat och rotationsprinciper för ledande tjänstemän inom Vatikanens mäktiga ekonomiska förvaltning.

Det blev ett ingrepp i själva ryggraden av maktapparaten. Uppdrag blev tillfälliga, ledare utbytbara, och varje förlängning av ett mandat krävde hans aktiva godkännande. Där makt tidigare varit något man behöll, blev det nu något man fick förtroendet att bära – och lika enkelt kunde förlora.

Den pastorala påven

Franciskus förändrade inte kyrkans lära, men han öppnade den. Där Benedikt XVI och Johannes Paulus II betonade ortodoxi, att leva rätt och rent, talade Franciskus om pastoral omsorg. "Vem är jag att döma?" var hans spontana svar när han under en flygning från Brasilien till Rom fick en fråga från en reporter om homosexuellas plats i kyrkan. Det blev ingen teologisk förändring men uttalandet var en markör. 

Hans encyklika Amoris Laetitia från 2016 öppnade för att katolska präster kunde ge nattvard till frånskilda och omgifta, något som fick konservativa att rasa, skriva brev och mena att påven underminerade kyrkans lära. Fransiskus valde att inte svara. Han prioriterade istället fortsatt lyssnande och förde samtal med kyrkans lekmän. I en kyrka där centralstyrning är norm sedan begynnelsen, var detta en tyst revolution.

Fransiskus förändrade också biskopssynoderna. Där Johannes Paulus II och Benedikt XVI använde dem som plattformar för att bekräfta redan etablerade dogmer, uppmanade Franciskus biskoparna att tala fritt. ”Låt ingen säga att något inte får sägas!” var hans direktiv vid den första synoden. På så sätt öppnade han för debatt i kyrkan om kvinnors roll, hbtq-personer, celibatets framtid och synen på skilsmässa. Något sådant hade aldrig tidigare förekommit. 

Betonade ett socialt evangelium 

Det är i sociala och politiska frågor som Franciskus gjort störst avtryck medialt. Under en tid när nyliberalism styrt världsekonomin, har han varit en av de mest högljudda kritikerna av kapitalismens excesser. Han har varnat för en ”ekonomi som dödar” och kallat otyglad marknadsekonomi för ”den nya avguden”. Hans första egna encyklika, Laudato Si’ från 2015, blev en av de mest citerade på decennier, en kompromisslös text om miljöförstöring, överkonsumtion och bristen på globalt ansvarstagande. 

Genom texten fick miljöfrågorna för första gången en plats i katolska kyrkans lära. Formellt handlar den om vård av skapelsen, men i praktiken är det en uppgörelse med ett globalt system som, menade Franciskus, låtit konsumtion ersätta kontemplation och exploateringen gå före omsorg om människor och miljö. Han riktade sig till ”alla människor av god vilja” och skrev att den ekologiska krisen och den sociala orättvisan har samma rot, människans brist på förundran, ansvar och Gudsfruktan.

Han har försvarat migranter och kritiserat Europas murbyggande. När han besökte flyktinglägret på den grekiska ön Lesbos tog han spontant med sig flyktingar tillbaka till Rom, en symbolhandling som fick stort medialt genomslag. Han har också varit en stark förespråkare för fredssamtal. Han har öppnat diplomatiska kanaler med Kina, fördömt krigen i Syrien och Ukraina och betonat dialogens nödvändighet. 2019 mötte han storimamen Ahmed al-Tayeb i Abu Dhabi och undertecknade ett dokument om vad han kallade mänskligt broderskap – ett steg som ingen av hans föregångare vågat ta.

Franciskus arv

Franciskus har förändrat bilden av hur en påve ska vara. Inte genom att omdefiniera dess teologiska innebörd, men genom ett annat sätt att bära det. Han har fört det närmare människorna, avstått traditionella markörer för makt och haft en ton som inbjudit till samtal. I centrum för denna förnyelse står ändringarna i den synodala processen där han flyttat fokus från centralstyrning till mer av samtal biskoparna emellan. 

Inför den globala synoden 2023–2024 betonade han att kyrkan måste vara en ”lyssnande kyrka”, där alla – biskopar, kvinnor, lekmän, ungdomar, marginaliserade – får komma till tals. För att denna process inte skulle bli ett slutdokument inrättade han arbetsgrupper med mandat att fortsätta förankra synsättet också efter hans pontifikat. I ett tal till synodens biskopar betonade Franciskus att ”makt i kyrkan är inte dominans, utan tjänande”. Det var ett försök att återknyta till katolska kyrkans äldsta tradition, där vägen framåt söks tillsammans.

Samtidigt har han medvetet undvikit att ta ställning i de mest laddade frågorna. Den om kvinnliga präster har han lämnat obesvarad, men öppnat för vidare teologiska bearbetningar i frågan. I HBTQ-frågor har hans hållning varit både pastoral och försiktig – han har tagit avstånd från diskriminering och öppnat för välsignelser av samkönade par under vissa former, men utan att förändra kyrkans grundläggande lära. 

En moralisk kompass 

Påve Franciskus var inte en man som sökte konfrontation, men han väjde inte för den heller. I en tid när starka män byggde murar och drog gränser mellan människor, lyfte han de utstötta. När politiker talade om trygghet genom utestängning, påminde han om evangeliets krav på barmhärtighet. Hans ställningstaganden mot krig, massdeportationer och förakt mot de fattiga var inte ideologiska – de var evangeliska.

Hans kritik mot ett USA som deporterade människor i tiotusental, hans tydliga avståndstagande från konservativa krafter som ville kidnappa kyrkans budskap för politiska syften, och hans försvar av migranter och samkönade par visade vad ett moraliskt ledarskap kan vara: rotat i tradition, men lyhört för samtiden. Hans tro var aldrig passiv. 

Lista: 18 ögonblick som formade Franciskus

Att världens kanske starkaste moraliska kompass under 2010- och 2020-talen kom från en 80-årig celibatär ledare i ett uråldrigt ämbete är ett av samtidens många paradoxer. Men just där, mitt i motsägelsen, fann Franciskus sin styrka. Han tog allvaret på allvar. Han såg världen inte som ett slagfält mellan vän och fiende, utan som ett sår att plåstra om – och kyrkan som ett fältsjukhus, inte ett fort.

Därför kommer världen att sakna honom. Inte bara katoliker, utan också de som såg i honom en röst för något större än det kortsiktiga och taktiska. Han var inte felfri men han förblev trogen sin uppgift: att påminna världen om att samvete och solidaritet hör ihop. 

I slutet valde han bort marmorsarkofagen under Peterskyrkan. I stället ska han nu vila i den mindre basilikan Santa Maria Maggiore – samma kyrka där han i avskildhet brukade be. Det är ett avslut som passar honom, en person som vände bort från makten för att möta människor i periferin. En påve som lyssnade mer än han talade men vars röst ändå bar långt.