Historiskt kloster
i Gaza blir världsarv

Ett världsarv är en plats, ort eller miljö som på ett unikt sätt vittnar om jordens och människans historia, skriver FN:s kulturorgan Unesco på sin webbsida. Idag finns mer än 1100 så kallade världsarv i 168 länder – de flesta har blivit utnämnda för sina kulturvärden, men vissa har hamnat på världsarvslistan för sina unika naturvärden. Ett fåtal, som svenska Laponia, räknas in både för sitt natur- och kulturarv.

En gång om året samlas representanter för 21 av Unescos 195 medlemsländer i Världsarvskommittén, som beslutar om nya världsarv och nya objekt på listan över världsarv i fara. Kommittén, som utses vartannat år av alla medlemsländer, går också bland annat igenom rapporter som länderna lämnar in om hur de sköter sina världsarv.

I år möttes representanterna i indiska New Dehli, den 21 till den 31 juli, för att gå igenom 27 förslag till nya världsarv och 124 platser som redan finns på Världsarvslistan och på listan över världsarv i fara.

Sankt Hilarion-klostret

Ett tillägg på årets lista över världsarv var Sankt Hilarion-klostret i Tell Umm Amer, som ligger på Gazaremsan och som också direkt lades på listan över världsarv i fara. Klostret Saint Hilarion är en av de äldsta platserna i Mellanöstern och var hem för det första klostersamhället i det heliga landet.

”Beläget vid korsningen av de viktigaste handels- och utbytesvägarna mellan Asien och Afrika, var det ett centrum för religiöst, kulturellt och ekonomiskt utbyte, vilket illustrerar välståndet för ökenklosterplatser under den bysantinska eran”, skriver Unesco på sin webbsida och nämner också att tillägget görs utifrån den pågående konflikten i området.

Sankt Hilarion (år 291–371) var en munk, ökeneremit och kristen mystiker kring vilken en kristen kommunitet formades i Gaza utifrån den koptiske ökeneremiten Antonius (år 251–356) förebild i Egypten.

Herrnhutarna

Mähriska kyrkans eller herrnhutarnas byggnader och egendomar i danska Christiansfeld har redan tidigare utsetts till världsarv – i år utvidgades världsarvet till att omfatta ytterligare tre samhällen, alla grundade på 1700-talet: Herrnhut (Tyskland), Bethlehem (USA) och Gracehill (Storbritannien och Nordirland).

Varje bosättning har hämtat sin arkitektoniska prägel från den mähriska kyrkan, men har anpassats till de lokala förhållanden. Också idag finns en aktiv församling närvarande på varje plats där traditioner förs vidare och som utgör ett levande mähriskt eller herrnhutiskt arv.

Mähriska bröderna (Böhmiska bröderna eller Tjeckiska brödraskapet) var en reformrörelse inom den romersk-katolska kyrkan under 1400-talet som bland annat starkt påverkade den lutherska kyrkan. På sin flykt undan förföljelse fick de tillsammans med andra pietister skydd hos greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorfs (1700–1760) och på hans gods Berthelsdorf i staden Herrnhut.

Utifrån de mähriska bröderna grundades också herrnhutismen, från början en inomkyrklig rörelse, men som blev en böne- och missionsrörelse som påverkar än idag.

Bönemöte

Den kanadensiske professorn Leslie K Tarr i Toronto berättar i en artikel i tidningen Decision om bönemötet i Herrnhut som varade i hundra år.

Det var få tecken på andlig kraft under de första fem åren i Herrnhut. I början av 1727 var det mer käbbel och oenighet bland de cirka 300 unga medlemmarna i församlingen. Det var då den 27-årige greve Zinzendorf och församlingens ledning beslutade sig för att börja be tillsammans, och den 12 maj bröt väckelsen ut.

”Det var verkligen som om Gud tog sin boning bland människor”, skriver senare greve Zinzendorf, och berättar om en anda av bön under vad de kallade för ”den gyllene sommaren 1727”.

Den 27 augusti samma år beslutade sig 24 män och 24 kvinnor för att spendera en timme varje dag i bön. Andra mötte också upp i bön, och i över 100 år fortsatte sedan församlingen dela upp dygnets alla timmar i bön mellan sig. ”Hemma och utomlands, på land och till sjöss, steg denna bönevakt oupphörligt upp till Herren”, berättar historikern A J Lewis.

Sex månader efter bönevakans början föreslog greven sina medbröder att anta en djärv evangelisationsutmaning riktad mot Västindien, Grönland, Turkiet och Lappland. Visst var en del tveksamma, men dagen efter klev 26 av bröderna fram och sade sig vara beredda att resa ”varthelst Herren leder”.

Det blev början till en missionsrörelse och väckelserörelse som fått en enorm internationell betydelse, enligt kyrkohistoriker. Bland dem som påverkades fanns bland annat metodismens grundare John Wesley som fick ett starkt möte med Gud vid ett besök hos herrnhutarna på Aldersgate i London 1738.

”Den heliga elden fick aldrig slockna på altaret (3 Mosebok 6:13); så är församlingen ett tempel för den levande Guden, i vilket han har sitt altare och eld, och hans heligas förbön skall oupphörligt stiga upp för honom”, skriver brödraförsamlingen i en minnesskrift år 1822 – nittiofem år efter bönevakans början.

Detta hundraåriga bönemöte påverkar än idag. Pete Greig, grundare av den ekumeniska bönerörelsen 24/7, har bland annat berättat hur han, inspirerad av herrnhutarnas bönemöte, skapade ett bönerum i en lagerlokal i brittiska Chichester, där han och andra ungdomar bad 24 timmar om dygnet. Idag har 24/7-rörelsen bön på liknande sätt över hela världen – mer än 2 miljoner kristna har på det sättet varit involverade i bönen.

Herrnhutismen kom till Sverige redan på 1700-talet – greve Zinzendorf själv besökte Skåne 1735, även om genombrottet kom först 1739–1744. Dagens svenska arvtagare är Evangeliska brödraförsamlingen i Stockholm och i Göteborg – i vars lokaler för övrigt en av 24/7-rörelsens ekumeniska bönerum också finns.